Manifestation i Lund

Varje år är det Internationella Barncancerdagen den 15 februari, och varje år sker en manifestation i många städer; Lund är en av dem.

Vädret har varit ganska rått här nere de senaste tre åren. Idag har jag gett en stund av mitt liv till att uppmärksamma den här viktiga dagen som jag önskar inte behövde finnas. I många städer i Sverige sker en manifestation genom att 300 marschaller tänds – en per barn som insjuknar varje år – för att hedra de barn (och familjer) som drabbas.

För andra året i rad har köpcentrumet Nova, eller rättare sagt en representant därifrån, välkomnat Barncancerfonden Södra som en del av manifestationen. Jag var en av dem som tjänstgjorde ute i några timmar 2014 och blev riktigt, riktigt kall – så idag var jag tacksam för inomhustjänst.

En mamma med alldeles för stor erfarenhet av barncancer och jag hängde på låset i morse vid halvtiotiden. Representanten från Nova och en snäll säkerhetsvakt som hjälpte till även förra året – då det blåste så snålt att marschallerna inte kunde brinna – mötte oss och hjälpte oss att bära in saker. Fyra blå stolar fanns på plats – egentligen borde de kanske vara fem, för fyra av fem barn överlever cancerdiagnoser idag.

Medlemmar i Barncancerfonden Södra och andra välvilliga volontärer sålde änglar i olika former och paracordslöjd.

Det fina med den här sortens arbete är att intäkterna går i princip oavkortat till Barncancerfondens lokalavdelningar. Jag vet att det i skrivande stund lyser så här vackert från parkeringen utanför köpcentrumet:

Lika mycket som jag önskar att den här dagen inte behövde finnas, välkomnar jag den. Varför? Jo, för det finns inte änglar bara på borden. Det finns änglar som gladeligen kommer och skänker pengar och tycker att det arbete vi volontärer gör är angeläget. Och när nu den här dagen finns så är jag förundrad över att i alla fall i Lund verkar den vara medlemmarnas dag. Jag har inte på de tre år jag medverkat sett någon mer officiell person visa sig (styrelsemedlemmar, ambassadörer eller andra). Det tycker jag är lite synd – den här dagen om någon är ett gyllene tillfälle att slå på trumman för ett angeläget ämne. Men den återkommer ju nästa år också.

En annan reflektion är att jag personligen hade föredragit att träffa de människor jag fått äran att lära känna på ett vanligt fik istället för i sådana här sammanhang. Fast om man delat något hemskt och förstår delar av vidden av det – även om jag envist fortsätter säga att man aldrig kan förstå vad en annan människa går igenom fullt ut – så kommer man i regel varandra nära. Det är lite mer djup i samtalen än: "Hur är det?" "Bra!", och i alla fall jag förundras över hur mycket många av oss orkar kämpa. Men varför skulle vi inte göra det för några av de viktigaste människorna i världen – i alla fall för oss?

//Kristina Runyeon-Odeberg

Fotograf: Aida H Shafighy (marschallerna)