Att möta människor

Tänk dig en grupp människor där så gott som alla genomgår eller genomgått en betydande kris. Många lider av posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) i olika former. En del har fullt upp med pågående trauma, andra befinner sig i någon slags chockfas. Alla är mer eller mindre känsliga och en betydande andel människor kan inte ta till sig information i alla lägen.

Den här gruppen människor känner inte igen sig i det som många kallar normalläge – jobb, fritid och semester – för de begreppen är sedan ett bra tag utsuddade. Kriser tar inte semester. Kriser ger ingen fritid, och de pågår 24 timmar om dygnet och 365 dagar om året; under vissa perioder kan det nog kännas som om dygnets tid inte räcker för att sprida ut krisreaktionen och bearbetningen av den.

Ibland finns det fungerande hjälp att få; oftast får dock de krisdrabbade vackert leta rätt på hjälp själva, för de är inte patienter; de är ˮbaraˮ anhöriga. Med de förutsättningar som råder under kriser kan det i vissa lägen ta emot. De flesta sjukvårdsregioner har något som heter rehabgarantin. Det innebär att man som privatperson inte kan bli skinnad. Terapeuter som inte är anslutna till högkostnadssystemet kan nämligen vara dyra för klienten, och det kan också vara svårt att få ur dem vilken kostnad de tänker sig för behandlingen. Jag har själv frågat, och jag tycker det är olyckligt att man ens som lätt deprimerad (rehabgarantin är inriktad på lättare depressioner) ska behöva höra något sådant.

Ja, jag kan gissa att det är svårt att bedöma från början, men på andra sidan bordet sitter en klient som inte har oändliga resurser att ösa ur, varken under pågående behandling eller efteråt. Den som engagerar sig i en förening för människor som genomgår kriser behöver vara medveten om att det är extremt noga med gott bemötande, tålamod och stor försiktighet. Att vara vass, bitsk eller att ens försöka tiga ihjäl frågor får absolut inte finnas på kartan – och inte heller särbehandling av någon sort. Fanan måste i alla lägen hållas oerhört högt, för när man möter en person som är eller har befunnit sig i djup kris finns inget annat val. Att säga ˮjag vet hur du har detˮ fungerar inte, som engagerad eller som meddrabbad.

Flitiga läsare med gott minne tänker kanske så här: ˮMen det har hon väl sagt flera gånger?ˮ Ja, det har jag, men budskapet tål att upprepas tills det går fram och har blivit förstått. Det är det vanligaste uttryck jag har hört under de här åren, och jag ogillar det mer för varje gång jag hör det. Men man kan, om man har varit med om en kris själv, kanske livligt föreställa sig en hel del. Med ödmjukhet inför det man inte sett kommer man också en bra bit på väg.

Jag hade en klok vän för många år sedan; den &¤(/)(¤#%!!! /&(=-cancern hon råkade ut för tog henne ifrån världen alldeles för tidigt. Hon var en vis kvinna som sa: ˮDet kan jag livligt föreställa mig!ˮ – ett väldigt ödmjukt sätt att nalkas någon annans problem som jag önskar att fler behärskade. Det råkar nämligen vara så att behovet av stöd till medlemmarna är i det närmaste oändligt.

Jag bugar mig djupt för alla dem som lyckas i sina uppgifter som engagerade i lokalföreningarna och på nationell nivå, var de än finns i vårt avlånga land.