Med fötterna i två världar

Så fyllde han 19, min förstfödde son. Hur är det möjligt? 187 cm lång står han där i köket bredvid mormor och är vuxen. Så kommer kusinerna en efter en med paket till söndagsbrunchen och firandet. I paketen finns ”flytta-hemifrån-grejor”, presentkort på IKEA.

 Han är verkligen på väg att flytta hemifrån. Också. Så vi firar. Hyllar livet och vardagen som ju är så himla bra för oss nu. Han är mer och mer i det friska livet, efter att bara ha varit i en barncancervärld under många år. Och jag är tacksam. Lycklig. Herregud vad jag har det bra, liksom.

Egentligen vill jag bara känna såna känslor. Men det finns andra känslor också. Känslor jag inte vill ha. Oavsett hur bra vi har det, oavsett hur fina MR-svar vi får, så har jag alltid kontakt med den där mörka, obehagliga maggropskänslan. Oron. Rädslan. Den finns där. Den försvinner inte! Den ligger som ett raster, en tunn hinna över synfältet. Den färgar min vardag, min helg, min vakna tid och min sömn. Visst, den tar inte så mycket plats, kan man tycka, och efter snart 8 år i barncancervärlden är jag van vid den. Men den missfärgar allt, lite grand, en svag nyans bara.

Jag ser de vackra färgerna, jag ser livet och nyanserna. Men det där rastret, det finns där. Jag har försökt lite av varje. Jag har försökt att sudda bort rastret, att förneka att oron finns där. Att få tyst på mitt inre mörka. Det går så där. I mötet med andra föräldrar som drabbats hårt precis som vi, kan vi tala om den, oron. Om hur less vi är på den och hur vi vill ha vår gamla värld, vårt gamla liv tillbaka. Vi känner igen oss i varandra och går stärkta ur det. Vi pratar om strategier, vi delar med oss om hur vi, var och en av oss, förhåller oss till oron. För vi kommer inte ifrån den. Någonsin.

I skrivande stund är jag inne på acceptansens väg. Jag tänker så här: Jag står med en fot i den friska världen som är min vardag, och med den andra i barncancervärlden där jag sedan 2006 också hör hemma. Hur jag än vill kan jag inte lyfta bort min fot därifrån.

Jag har försökt sudda bort rastret för mina ögon, jag har försökt stå på ett ben i den friska världen och vägrat se att det finns en annan verklighet, också. Då står jag och balanserar på ett ben i det som är min friska verklighet. Det går bra och kan vara rätt härligt ända till nästa kallelse till MR kommer med posten. Då faller jag pladask.

Min slutsats blir, att jag behöver balansen, kontakten med hela mig. Jag behöver ha en fot i varje värld och veta om att de båda finns. Om jag försöker att lyfta bort foten från någon av dessa två världar och förneka att det är en del av mig så vacklar jag, tappar fotfästet så småningom. Två fötter, två världar. Hela jag. Acceptans för glädjen, livet. Acceptans för oron och rädslan. Allt är inte bara det ena. Eller det andra.

Allt får finnas samtidigt och blir plötsligt ödmjukt skört och starkt på en gång. Jag ser på min 19-åring. Gläds och hyllar livet. Vet att jag inte kan ta det för givet. Vet att jag kan lita på att han är här just nu.

/Helene Kindstedt