Middag utan bullshitbarriärer
Jag var på middag i lördags. I vanliga fall brukar det pratas om var man bor, vad man jobbar med, hur läget är med barnen. Vi talade också om barnen på den här middagen men väldigt lite om bandytränare, skolval och tonårsproblem.
Bredvid mig satt en pappa från en mellanstor svensk stad. Han hade två söner som drabbats av cancer. Vad är sannolikheten för att få två barn som drabbas av cancer?? Pappan var trött, även om ena sonen var färdigbehandlad för sin cancer var resan långt ifrån över. Sonen drabbades av autism efter sin cancerbehandling så kampen för sonen, mot systemet, var tvungen att fortsätta. Dessutom hade pappan behövt söka nytt jobb eftersom hans arbetsgivare inte haft någon förståelse för att han kanske inte varit på topp varje dag...
Mittemot mig satt en mamma som hade mycket nära till skratt. Hon skrattade högt och mycket. Det visade sig att hon hade en 12-årig Tilde, precis som jag! Men hennes Tildes lillebror dog för tre år sedan. Mamman berättade att hon hade en fantastisk arbetsgivare som hade förståelse de dagar som hon kom till jobbet fysisk men hade tankarna och känslorna någon annanstans. Så på den punkten var det bra. Men förutom att hon mist sitt barn hade hon dessutom skilt sig. Vad är sannolikheten för att ens barn drabbas av cancer och dessutom gå igenom en skilsmässa? Ja, det var inte osannolikt.
Nästa mamma hade också skilt sig. Hon hade dessutom tvillingar som båda två drabbats av cancer.... Jag är nyanställd på Barncancerfonden och det här var det första årsmötet jag var med på.
Det var såklart en väldigt annorlunda middag men ändå helt vanlig med dryck, skratt och samtal. Vi hoppade bara över den där bullshitbarriären som vi i vanliga livet lägger så mycket onödig tid på.
Tack fina middagsvänner, tack för allt ni delade med er av. Jag önskar att våren och omgivningen möter er med sol och energi att fortsätta kämpa och leva.
//Anna Kristensson, Barncancerfonden