Mitt barnbarn fick osteosarkom

Aylin 7 år, är mitt barnbarn. Vid fyra års ålder ramlade hon ner från sin barnpall hemma i min dotters hus och beklagade sig för att det gjorde ont. Mamma Charlotte åkte med Aylin till sjukhuset för att få ett troligt benbrott omhändertaget.

Där och då började en jobbig tid för Aylin, mamma Charlotte, pappa Hüseyin och lillasyster Leyla. Min fru och jag och resten av familjen fick bli stöttande till Aylin som drabbad.

Vid röntgen hittade man ett benbrott, men också någonting mera, nämligen ett område ovanför knät på vänster ben, som om benet blivit poröst. Hon diagnostiserades för ett osteosarkom.

Jag hade aldrig hört talas om vad det var för nåt och började söka efter information om vad sarkom var och speciellt då osteosarkom. Varför hade Aylin drabbats, gick det att bota, var det fara för hennes liv? Ja, tusen tankar for runt i huvudet. Och jag grät under hela tiden jag läste om det.

Aylin fick ganska fort behandling med cytostatika, en ganska tuff erfarenhet med illamående, trötthet och håglöshet. Detta var under pandemin så Charlotte och Aylin blev inlagda på Drottning Silvias Barnsjukhus och fick ingen möjlighet till besök. Påfrestande för pappa Hüseyin och lillasyster och även för oss som morföräldrar. Vi fick vara till hjälp på annat sätt, körandes mellan deras hem och sjukhuset vid permissionstillfällen, inhandling av ätbara godsaker som räkor, kräftor, frukt, Coca-Cola, chips och godis. Hjälpa till med kontakten med försäkringsbolag, Försäkringskassan och så vidare.

Aylin brukade ringa från sjukhuset och säga: ”Morfar, jag är sugen på kräftor!”. Såklart att man ställde upp och fixade det.

Vid något tillfälle fick jag byta av med Charlotte och träffa Aylin. Hon var mycket ivrig att med sin rullstol visa mig lekterapin och vad hon kunde göra där. Det var stunder som värdesattes otroligt.

Under våren blev jag själv inlagd på sjukhus för en bukoperation och samma vecka skulle Aylin ha sin operation, som innebar en rotationsplastik. Jag låg nyopererad och väntade på besked om hur hennes operation hade gått. Det var en orolig och lång väntan, kommer jag ihåg rätt tog det åtta timmar innan man ringde och berättade att allt gått bra. Vilka glädjeskutt jag tog i korridoren utanför salen jag låg på.

Vi var väl inte helt på det klara med vad rotationsplastik var, men med filmsnuttar från Charlotte visade Aylin upp ett kortare ben men med foten vänd bakåt. Hon var vid ganska gott mod när hon berättade för mig vad de gjort. Medvetenheten och Charlottes förberedelser på hur det skulle bli hade gjort att hon inte var bitter över åtgärden. Då visade hon hur stark hon var.

Så småningom kom Aylin upp i rullstol igen och fick komma hem till sin älskade lillasyster mer och mer. Protes utprovades och tillverkades med mönster som Aylin själv valt ut.

När protesen var färdig och sattes på för första gången fick vi se Aylin gå på en gång, med kryckor förstås. Lite annorlunda var det och det skavde lite grann, men det åtgärdades ganska omgående. Efter idogt tränande med låtsas-benet gick det framåt ganska raskt.

Idag lever Aylin med sin protes och är som vilket barn som helst i sin ålder. Hon har tagit upp intresset för simning, gymnastik och att hoppa studsmatta. Hon har lärt sig cykla och prövat på både klättervägg och padel.

Hon är en stark liten tjej som framåt kanske kan ägna sig åt någon para-sport utövning, är levnadsglad och älskar skolan. Men framför allt tycker hon om att busa tillsammans med sin lillasyster. Om allt går som det skall kommer Aylin att få ett bra liv. Men det har varit jobbigt för hela familjen. Morfar ser fram emot att göra en massa roligheter med Aylin i framtiden.

En förhoppningsfull och stolt morfar,

Dan Prytz