Mombie-fenomenet

Det kommer stunder när jag bara inte kan ta in information utan stänger av – och jag inbillar mig att för den som iakttar mig liknar jag nog en zombie. Eftersom jag är mamma så kallar jag mig då mombie.

Jag tror att de inträffade ganska tätt inpå varandra efter operation och diagnos – den känslomässiga berg-och-dalbana som december 2012 var för vår familj önskar jag inte ens över chefer som mobbar sina anställda. Maten kunde nog närmast jämföras med sågspån. Det kvittade vad jag åt – om jag hade gillat det innan dagen D som i diagnos eller inte. Jag tuggade och svalde, men det kunde lika gärna ha varit sågspån på min tallrik, för jag tyckte inte om något jag åt. Vi har nog alla hamnat i situationer där vi tänker ˮööh... vadå?ˮ och ser ut därefter.

För en liten del av mänskligheten är det när onkologexperten förklarar vad som ska hända härnäst i behandlingen, för andra händer det på bilprovningen när det fel som ska åtgärdas ska diskuteras, och för ytterligare andra kan det vara stunder när någon berättar om sitt specialintresse. För mig hände det ofta att jag blev mombie när jag hade kontakt med myndigheter. Deras byråkratiska regelverk hade jag noll tålamod med och jag tyckte att det väl fanns viktigare diskussioner att föra än hur jag skulle vara inskriven på Arbetsförmedlingen och få den myndigheten att tala med CSN och Försäkringskassan – för det var inget jag själv hade kraft, eller ens ork, till. Jag är ibland lite hastig med att lägga korten på bordet, men vid just det tillfället var det helt rätt sak att göra. Till ganska stor del berodde det nog på de handläggare jag mötte.

Den som är ärlig behöver aldrig hålla reda på vad som sagts från det egna hållet – en stor fördel generellt, och en ännu större fördel när man inte orkar spela något spel. Försäkringskassan ringde nämligen när jag satt på Arbetsförmedlingen. Jag räckte min mobil till en handläggare på arbetsförmedlingen och sa som det var: att jag inte förstod. Döm om min förvåning när jag blev mött med väldigt mycket vänlighet – ja, rentav med ett mått av kärlek! – från en av Sveriges mest utskällda myndigheter. Två av de tre – Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan – pratade faktiskt med varandra och gjorde upp sinsemellan om den bästa lösningen för mig. Tur att det finns dispens att få, och tur att systemet faktiskt kan fungera där det behövs som bäst. Jag hade haft tillfällig sinnesnärvaro och talat med Försäkringskassan från dag ett, och det underlättade nog saken. När man är inne i behandlingen och är helt uppe i andra funderingar än vad som pågår i världen utanför sjukhuset.

Jag har sett många mombies – eller ska jag säga Night of the Living Dad för att vara inkluderande nog? – stå och titta ut genom fönster, i någon mån medvetna om världen utanför men ändå inte, för de har viktigare saker att tänka på. Efter behandlingen, eller den mer intensiva delen av den i vissa fall – om man har den stora ˮturenˮ att komma dit – är man mombie av helt andra skäl. Det är nog mer regel än undantag att kropp och själ tar stor skada. Minnet är varken långt eller intensivt. Man behöver påminnelser om de enklaste saker. Man vet inte hur det ˮnya normalaˮ kommer att se ut eller hur länge det varar – för i ett slag förändrades livet vid diagnos, och i ett slag kan det förändras igen. Så därför är oron ens ständiga och ovälkomna följeslagare – den kommer lika oinbjuden som cancern, och den stannar nog i de flesta fall livet ut.

Skillnaden mellan hur cancerföräldrar mår är nog beroende av hur stort stödet har varit, hur länge de har befunnit sig i världen men också hur brutal behandlingen av deras barn har behövt vara enligt rådande västerländska medicinska normer. Du som nu har läst det här och kanske förstår lite mer om hur det kan vara att ha blivit inkastad i den här mycket oönskade världen, gör mig och alla andra mombies/Night of the Living Dad en tjänst. När du talar med någon som verkar ha tappat kontakten med omvärlden, var lite fördragsam inför personen ifråga. Det kan vara så att det maler tankar innanför skallbenet som du inte ens kan föreställa sig i dina värsta mardrömmar. På ett sätt kanske man skulle ha texten ˮVisa lite tålamod med en cancerförälder!ˮ tryckt på T-tröjan... ...men ska det egentligen behöva krävas något sådant för att bli mött med lite vanlig artighet?

//Kristina Runyeon-Odeberg

Fotograf: Hans Odeberg