Mot väderkvarnar och drakar

Det var en tisdagseftermiddag i mitten av november 2021. Dagen var en typisk grå höstdag och jag försökte engagerat förklara de svenska grundlagarna för mina elever på den gymnasieskola jag arbetade på. Det var dock något som störde. Telefonen som jag hade på ljudlös i min ficka slutade inte att vibrera.

Då jag förväntade mig av mina elever att de skulle ta samtal och sms efter lektionen så var det viktigt för mig att även jag skulle hålla mig till dessa regler. Det ihärdiga vibrerandet i min ficka fick mig dock till slut att ursäkta mig för mina elever, och gå ut i korridoren för att se vad det var som så envist störde min undervisning. Som jag misstänkt så var det min hustru som hade ringt åtskilliga samtal. Hon hade under dagen åkt till sjukhuset med min son efter att han hade fått större och större smärtor då han trillat över sargen i pausen på min dotters innebandymatch när han lekt med några pojkar under söndagen.

Jag ringde snabbt upp henne och undrade lite lätt irriterat vad det var som var så viktigt att det inte kunde vänta till efter min lektion. Jag hörde att hon tog ett djupare andetag varpå hon började förklara att läkaren hade sagt att jag omedelbart skulle ta mig till sjukhuset, då hon var orolig att det kunde vara något allvarligt.

Absolut skulle jag komma, förklarade jag. Jag skulle bara avsluta lektionen först. Nej svarade min hustru kort och menade att jag borde lägga allt och komma direkt. Efter en kort sekunds tvekan gjorde jag som jag blivit tillsagd, orolig men på intet sätt förberedd för vad som skulle komma att bli den värsta perioden i mitt liv.

Klockan var 15.00 fredagen den 20:e november. Vi hade varit på sjukhuset i Lund sedan kvällen innan. Vi hade fått ett rum som det stod ”Välkommen Karl” på. Vi hade självklart inte packat upp våra väskor eftersom vi ansåg att vi ändå snart skulle åka hem igen.

Nu satt vi i min sons tillfälliga rum och framför oss stod två läkare och två sjuksköterskor. Deras allvarliga ansiktsuttryck skvallrade om dåliga nyheter, vilket redan hade fått min hustru att tyst börja gråta. Den av läkarna som vi hade haft mest kontakt med förklarade lugnt och samlat att vår son Karl hade fått akut lymfatisk leukemi.

- Cancer? Frågade jag.

- Ja, svarade läkaren och nickade.

Jag gick fram till min hustru som satt ner med ansiktet gömt mellan händerna och grät. Jag kramade henne, men kände snart att jag behövde sätta mig ner, varpå jag gick tillbaka till stolen och satte mig ner igen. Jag tittade på Karl som obrytt satt och spelade ett spel på min mobiltelefon. Fyra år och cancer. Så fruktansvärt grymt, tänkte jag.

De närmaste dagarna var kaotiska. Då våra två döttrar, Elsa som var 13 år och Signe som var 11 år, var hos sin moster fick jag be min syster köra upp och hämta dem hos henne så att de tillfälligt kunde bo hos min syster som bodde relativt nära sjukhuset.

Då vi befann oss mitt i en pandemi så fick vi inte träffas hela familjen samtidigt, utan vi fick byta av varandra, vilket var något av ett irritationsmoment som vi var tvungna att vänja oss vid.

Vi tog beslutet att min hustru skulle börja att vara första veckan på sjukhuset och jag skulle vara hemma med flickorna och sen skulle vi skiftas om. På sjukhuset så blev vi lovade att vi redan efter ett par veckor skulle få lov att tillbringa helgerna tillsammans på Ronald McDonald i anslutning till sjukhuset.

Då jag i stort sett slutade att sova och ofta gick runt med ett tunnelseende så förstod jag snart att situationen var ohållbar och att jag sannolikt skulle gå in i en kris, så vad skulle jag göra? Jag gjorde såklart vad jag senare har förstått att många andra män som varit i liknande situation som min egen också gjort, jag började söka på internet.

Lösningarna var enligt skribenterna skiftande och ibland motsägelsefulla, men en del lösningar ansåg jag rimliga. Jag började med att skriva ner så att jag hade ett strikt schema att följa. På schemat stod allt från städning, träning och promenader till barnens läxor och liknande saker. Schemat var fullt så att jag aldrig hade tid över till grubblerier.

Steg nummer två var att avlägsna all form av alkohol från hemmet. Detta var inte för att jag på något sätt hade några problem av den karaktären, utan helt enkelt därför att någon skribent ansåg att det var klokt för att förhindra någon form av självmedicinering.

De första veckorna hörde släkt och vänner av sig ofta för att på olika sätt erbjuda sin hjälp. Jag var givetvis tacksam men tackade oftast nej till hjälpen. Jag var ju familjens klippa och skulle självklart lösa detta själv. Titta bara så mycket jag tränade och så välstädat huset var, menade jag på. Jag har förstått i efterhand att vänner och släkt tyckte att jag betedde mig märkligt utan att de riktigt kunde sätta fingret på vad det var.

Dagarna följde schemat som jag skrivit ner, men även nätterna var fyllda av aktivitet. När mina döttrar hade somnat så låg jag inte längre bara sömnlös utan hade börjat gråta hejdlöst. Jag vandrade runt i huset om nätterna som i en ångestfylld mardröm där det enda som var värre var de riktiga mardrömmarna som jag drömde om jag råkade slumra till en kort stund. De drömmar som jag inte kunde slå bort och som handlade om min sons död och begravning.

Veckorna gick och min sömnbrist och oro började ta sig uttryck i extremt dåligt minne och ja, man blir helt enkelt lite ”dum i huvudet” när man inte sover. Den delen blev också tydlig när jag i början på januari började tjata på min chef om att få komma tillbaka till mitt arbete igen. Allt skulle ju bli som vanligt igen menade jag. Min chef som är en klok kvinna avrådde mig starkt, men kunde såklart inte förbjuda mig.

Väl på plats på arbetet visade det sig snabbt vilket vansinnigt beslut jag hade tagit. Min förmåga att planera, hålla deadlines och ha flera saker i huvudet samtidigt var som bortblåst. Mina kollegor, mina elever och min chef kände inte igen mig och mitt självförtroende var på botten.

Maktlösheten jag kände över att inte kunna påverka min sons situation. Maktlösheten jag kände över att inte kunna sköta ”mitt liv” var fruktansvärd.

Det skulle långt senare bli tydligt att det fanns en väg ut ur en den här fruktansvärda känslan. Det fanns ett sätt att arbeta med mig själv för att bygga upp en inre styrka. Det sättet hade övriga familjen sedan länge hittat men jag hade varit för stolt och envis för att kunna se det. Det handlar självklart om att ta hjälp av expertisen inom trauma, nämligen psykiatrin.

Hade jag likt min hustru tagit den hjälp som erbjöds inom psykiatrin så är jag säker på att jag hade sparat mig själv mycket lidande och jag hade varit en tillgång till min familj på ett helt annat sätt.

Jag hade då inte behövt försöka bevisa mig i extrema TV-program och fäktas mot väderkvarnar i onödan.* För föräldrar till barn med cancer behöver inga väderkvarnar att fäktas mot när det finns alldeles utmärkta drakar att slåss mot på hemmafronten.

/Joakim

*Joakim medverkar i TV-programmet Elitstyrkans hemligheter, säsong 3