Ett möte som berört mig

Under behandlingstiden mötte vi många människor med olika livsöden. Det började redan när vi låg inne på barnneurologen – vi visste inte då om det ”bara” var rehabilitering efter operationen som gällde, vilket i och för sig hade kunnat räcka. Där låg barn som brutit ett ben eller en arm, och där låg andra som fick träffa neurokirurger.

Idag vill jag dela med mig av ett möte jag var med om den där första månaden. Kanske har du någon gång varit den som behövt tröst, kanske har du någon gång varit den som tröstat. Oavsett vilket så är det viktigt att vi finns till för varandra.

...

I avdelningens kök kommer det in en kvinna. Det märks direkt att något inte är som det ska. Hon tar med låtsad förströelse ett glas vatten, men det syns alltför väl att hon är nervös, rädd och ledsen på samma gång. Hon ställer direkt ifrån sig vattenglaset och begraver huvudet i händerna.

Jag tar mod till mig, går fram och frågar: "Är allt väl?" trots att jag förstår att ingenting är som det ska vara.

"Jag har precis lämnat min dotter på operation – i hjärnan!" säger kvinnan förtvivlat och brister i gråt.

Det finns världar som många är lyckligt ovetande om. En är de svåra sjukdomarnas värld. En annan är krigets värld. En tredje är fattigdomens värld. Ibland är alla tre kombinerade, och i dem alla gråter människor över sina nära och kära.

För min egen del hade jag på kort tid kastats mellan förtvivlan, lycka och sedan in i ett svart hål av förtvivlan som skulle vara längre och intensivare än något annat jag upplevt - att jag med tiden skulle våga mig på försiktig optimism visste jag inte då. Men man kan aldrig förstå hur en annan människa reagerar på en situation, så att säga "Jag vet hur du har det!" är bara löjligt.

Jag lägger armarna om kvinnan och frågar: "Är det en stor operation?"

Hon säger: "Inte enligt vad neurokirurgen sa. Han sa att den brukar gå bra." "Neurokirurgen," säger jag, "där arbetar mina hjältar. Hur såg kirurgen ut?"

Jag får en beskrivning och inser att det rör sig om pappan till en av äldste sonens mycket goda vänner och förmedlar vad jag vet: "Din dotter är i goda händer. Den man du beskriver har arbetat där i 25 år."

Hon tittar upp på mig genom tårarna, men jag ser början till ett leende, och säger: "Du måste vara en ängel!"

Jag svarar: "Jag är bara en medmänniska. Om du orkar och kan, försök gå ut en sväng. Det kanske kan kännas bra att komma härifrån en stund medan du ändå väntar. Jag lovar, de ringer. De ringde oss."

Hon går därifrån, förhoppningsvis med lite mindre sorg. Jag tackar i tysthet för mötet och för att den svenska sjukvården - med de brister den har - lyckas med så mycket, men det saknas någon att prata med. Som medmänniskor kan vi aldrig någonsin förstå fullt ut, men vi kan finnas till för varandra och det kan räcka långt.

…

Till eftertanke, av Sören Kierkegaard

Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål måste jag först finna henne där hon är och börja just där.

Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror hon kan hjälpa andra. För att hjälpa någon så måste jag visserligen förstå mer än vad han gör men först och främst förstå det han förstår.

Om jag inte kan det så hjälper det inte att jag kan mer och vet mer.

Vill jag ändå visa hur mycket jag kan så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre i stället för att hjälpa honom.

All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa inte är att vilja härska utan att vilja tjäna.

Kan jag inte detta så kan jag inte heller hjälpa.

…

Till sist, lite webbtröst.

//Kristina Runyeon-Odeberg

Bild: Wikimedia Commons