När man träffar barncanceröverlevare får man ett speciellt band

I våras fick jag, tillsammans med andra barncanceröverlevare, möjligheten att åka på läger med Oaccus till de vackra bergen på Sicilien. Var ska jag ens börja för att uttrycka min tacksamhet för denna upplevelse? Det var så läkande och så välbehövligt, både att träffa andra barncanceröverlevare, och att få bo mitt ute i naturen i tre dagar. 

Jag var cancersjuk när jag var 9–10 år gammal och engagerade mig i Barncancerfonden ganska sent jämfört med andra barncanceröverlevare, eftersom mina föräldrar tyckte att det var bättre om vi aldrig pratade om sjukdomen (idag tycker de annorlunda). Men under min sista undersökning kom jag i kontakt med Barncancerfonden och som 17-åring blev jag inbjuden till mitt första läger. Då kände jag direkt att jag ville hjälpa till och ge tillbaka, vilket var precis det jag gjorde i många år. Jag gjorde allt från att vara lägerledare för det stora årliga lägret och det i lokalföreningen i södra, till att förespråka rättigheter för canceröverlevare i EU-parlamentet. Men när pandemin slog till så sattes allt på paus och jag bestämde mig för att lägga min titel som barncanceröverlevare på hyllan. Jag identifierade mig inte längre som det, men jag vet att det kommer att vara en del av mig för resten av mitt liv. 

När min bror fick cancer i våras och under sommaren gick bort, kändes det som om jag återupplevde det hela. När han var sjuk och jag tittade på honom kändes det som att jag tittade på mig själv. Jag såg honom dö och kunde inte förstå hur jag fick turen att överleva men inte han. Lyckligtvis hjälpte min religion och terapi mig att förstå det, att hantera smärtan och sorgen. 

I slutet av april fick jag ett mejl från Barncancerfonden om att det fanns möjlighet att resa till Sicilien i Italien, för att träffa andra överlevare och för att på ett bättre och mer holistiskt sätt hantera seneffekter, med bland annat aktiviteter i naturen och bättre kosthållning. Allt som krävdes var en redogörelse för hur man hanterar sina seneffekter idag. Jag tillbringade två dagar med att spela in och redigera en video, och en vecka senare fick jag den glada nyheten att jag skulle få åka. Detta var precis vad jag behövde sedan min bror gick bort. 

Under detta läger fick vi den underbara möjligheten att bo i naturen ett par dagar, lära oss om den sicilianska kosten, som var mer vegetarisk än den klassiska italienska, och hur man kan äta bättre, göra egen pasta, pizza och ricotta, yoga i den underbara naturen, gå äventyrsbana, åka zipline och mycket mer. Jag tog verkligen åt mig att börja planera min kost, undvika snabbmat och ge mig ut i naturen och röra mig mer. Att låta saker ta tid och att allt inte alltid behöver gå så snabbt. Bonus var att man fick vara offline i tre dagar då Wi-Fi var riktigt kasst, vilket var så välbehövligt. Såklart bjöd kvällarna även på dans och dålig karaoke-sång. Mest värdefullt och helande var människorna, minnena och skratten. 

Jag fick tre nya vänner från andra länder, även de canceröverlevare. Karolina från Grekland, Larissa från Rumänien och Mila från Spanien. Alla tre hade haft cancer nyligen, medan jag var veteranen då det har gått cirka 20 år för mig. Om dagarna var det mycket skratt och prat om allt möjligt, medan det på kvällarna var mer djupa konversationer om vår gemensamma historik och hur sjukvården i de olika länderna skiljde sig åt. Med rötter i Kosovo visste jag att det är sämre villkor i Sydeuropa, men att få höra det direkt från andra överlevare är så påtagligt och påminner en om hur lyckosam man är för att vi har en så bra vård i Sverige, även om den ibland leder till seneffekter. När man träffar barncanceröverlevare får man ett speciellt band och det fick jag verkligen med dessa tjejer, vi har kontakt än idag och planerar en resa tillsammans.

/Aida