När någon minns ditt barn
- Minns du mig? Jag brukar fråga det. Det har ju gått några år. Jag har skaffat mig ny frisyr och, ja ni vet. - Ja men det är klart, sa hon. De brukar svara så. Inte för att det är något speciellt med just mig. Nej, snarare så är det något speciellt med just dem.
Åtminstone dem jag mött. Sjuksköterskorna, undersköterskorna, barnsköterskorna, ja, all vårdpersonal som vårdar barn – och deras familjer. Det är ju ingen hemlighet att jag tycker att sköterskorna är viktiga.
Jag har tidigare skrivit om vikten av att det är samma personer som vårdar barnen när det blir så långa behandlingar, som vid barncancer. När personalen känner en så intimt som människor gör när de möter en under dygnets alla timmar, i olika skeenden, med goda besked och svåra besked, i mjukisbyxorna med hål på, ens tårarna och snoret, ballerinakexen till lunch, kvällsmackans hittepå-pålägg, chipspåsen i sängen och mötena mitt i natten, sovande eller vakande. Då blir det viktigt.
För någon vecka sedan var jag på ett besök på Lilla Erstagården i Nacka. Lilla Erstagården är ett barnhospis där barn vårdas under sin sista tid. Det var mitt första besök där och jag funderade en del över hur det skulle kännas att komma dit. Jag var inte direkt orolig, men jag var beredd på att det skulle kunna bli känslosamt. Och det blev det men inte på det sätt som jag trodde. På lilla Ersta väntade jag på att mötet skulle börja när en kvinna kommer in i rummet och mot mig. Jag kände igen henne direkt. Jag vet till och med vad hennes partner köpte för jacka till henne på en utlandsresa för några år sedan. Hon var en av de som vårdade oss på Q84 när min son behandlades för cancer.
- Minns du mig? Minns du Gustav? sa jag.
- Jamen det är väl klart!
Hon kom in med glädje och en stor kram och jag blev alldeles varm. Hon kom in och delade med sig av sina minnen. Hon gjorde min son levande för ett ögonblick och jag kunde riktigt minnas känslan av hans ansikte mot min hals, när han borrade ner sig hos mig. Så spenderade vi många timmar han och jag.
Det har ju som sagt gått några år nu. Nu skulle det vara en oerhörd gåva att få möta honom igen, kanske via en film eller ett foto som jag inte sett tidigare. Det är också ett möte.
Jag följer en gammal man på facebook. Han separerades från sin tvillingbror i Förintelsen och hans övriga familj dödades. Det var förstås en annan tid länge efteråt, inget internet och inga dna-test. Först nu på senare år har hans sökande börjat ge resultat. Han har via dna-test fått kontakt med sin mors systers familj och för första gången på 70 år fått se sina föräldrar – på foto. Han har fått höra berättelser om den familj han knappt minns själv. Andras minnen som levandegör familjen för honom. Det är en gåva som ingen annan.
Tyvärr finns inga spår efter tvillingbrodern än och jag hoppas att det inte är försent. Det går ju inte att väcka de döda till fysiskt liv. Men det går att låta dem leva vidare genom att tala om dem och bjuda på minnen om dem. Att någon minns är fint. Att någon bjuder på sitt minne är en stor gåva.
När någon minns mitt barn… det är den största gåvan jag kan få.
/Charlotte Wallin