Nu väntar vi bara på de vita

För en tid sedan så stack en föreningsmamma en bok i handen på mig. Hon sa att boken var bra, och att hon kände familjen den handlade om. Hon sa också att mamman som skrivit boken absolut inte bett henne förmedla den till mig, men bedyrade ändå att jag skulle läsa den. Så det gjorde jag.

Jag ska villigt erkänna att när jag först började läsa boken så blev den för tung. Jag var tvungen att lägga den ifrån mig, vila från den ett tag, för att jag kände hur mammans oro och smärta grep tag i mig. När man själv har barn så blir det lätt så.

Men sedan läste jag. Och läste. Och läste. Och fångades av familjens historia; där en av sönerna blir svårt sjuk och hur livet förändras i ett slag. Boken är skriven i du-form; en mammas text till sin son. Hon berättar historien från början och delar in kapitlen i månader. Vardagslivet varvas med sjukhuslivet - och mitt i allt står hon där, i oron. "De vita" syftar på de vita blodkropparna som ska göra nytta i pojkens kropp efter en stamcellstransplantation.

Det finns en tydlig riktning i boken, jag tycker hela tiden att den strävar framåt, utan att för den sakens skull tappa i vare sig detaljer eller miljöbeskrivning. Den inre dialogen är reflekterande och iakttagelserna skapar liv och verklighet åt texten. Dialogen känns naturlig och äkta, trots att den sannolikt är skriven långt senare efter att allt inträffat.Slutet blir något abrupt för mig, men jag tänker att det kan vara ett medvetet stilgrepp, att det finns en mening med det.

Genom åren på Barncancerfonden har jag läst många manus och texter som också haft liknande upplägg, där cancern gjort nedslag i en familj, och vad som händer efter det. Det är alltid berörande och starkt att läsa. Den här boken tillhör den skara texter som håller en kvalitetsmässig höjd, där språket inte på något sätt ställer sig emellan läsaren och berättelsen. Texten går rakt in och berättelsen stannar kvar. Om du vill beställa den, så hittar du den här.

//Johanna Perwe #blogg100