Hon knackade mobilen mot ögat
De kom. Tre tjejer som haft hjärntumör och överlevt. Den första ensam och rädd för återfall. Den andra med vanan inne att vara canceröverlevare, full av energi och sena effekter som adhd och koncentrationssvårigheter. Den tredje gravt synskadad och med en kropp som ilsket sagt ifrån med en stroke.
Två 20-åringar och en 17-åring. I början lite tysta, ja inte nummer två. Nummer två är sällan tyst. Men få lyssnar ordentligt.
Nummer ett hade inte träffat någon annan som överlevt hjärntumör förut. När hon fick höra att det var överlevare i rummet väcktes något. Hopp, gemenskap? Frågor smög sig fram.
Nummer tre försökte förklara att hon varit sjuk i cancer sedan hon var tre månader och nu var hon nästan blind eftersom tumören var kvar i huvudet, stilla men ändå där.
Något hände med oss. Gemenskapen värmde. Vi skrattade mycket. Och pratade.
- Vad har du haft för cancer?
Nummer två flög upp och bad om en rulle av något slag. Fick tag på en tapetrulle och visade med stora gester hur tumören tryckt på något i hjärnan så att det blev stopp i kanalen.
De andra skrattade. Hon var generös med sin upplevelse: Här, känn här. Shunten sitter kvar i huvudet.
- Jag tycker inte om medlidande, sa nummer två. Jag vill inte att de ska se på mig att jag har cancer. De ser min hörapparat förstås men det kan ju vem som helst ha.
- Jag tror inte att de ser på mig att jag haft cancer, sa nummer tre. Om jag inte gör såhär förstås, fortsatte hon och knackade sedan med mobilen mot sitt öga.
Det var av glas! Vi skrattade. Vilket partytrick!
Men det är inte ett party. Nummer tre berättade att ögats tårkanal skadats vid operation så ögat aldrig slutar rinna. Dessutom skaver protesen i ögonhålan.
Nummer ett var tyst länge. Hennes cancer kom långt senare. Orolig. Risken för återfall är stor och det tar många år innan en kan vara säker. Om någonsin.
När nummer ett tillslut berättade så var det en historia om vänner som vände henne ryggen, om att tappa förmågan att tala, att behöva lära om allt igen. Och att se nya vänner dö.
- Jag hade långt hår, sa hon. Jag hade vänner. Jag var femton år. Det var mycket svårt.
Det gör ont att höra.
Men så sa hon: - Idag är jag en riktig överlevare.
Vi hade en fin kväll. Vi var likar. Och jag måste fråga: Vad vill ni säga till dem därute, de som inte har cancer?
Var inte rädda.
Tyck inte synd om oss.
Lämna inte en vän ensam.
/Charlotte Wallin