Ögonblick
För att orka stötta ett barn igenom en behandling är det fullständigt nödvändigt att hitta några ögonblick att minnas.
Det år som vår son befann sig i behandling är inget vi någonsin vill vara med om igen – och det vill definitivt inte han heller! – men det hände några saker mitt i allt som hjälpte oss alla att orka lite till. Jag tror att få människor som inte har varit i den här världen inser precis hur mycket de är värda.
I februari 2013 besökte några av "Kronorna" BUS – ett arrangemang från Min Stora Dag. Sonen var i mitten av strålbehandlingen och hade kvällen dessförinnan slocknat tidigt av både strålningseffekter och en förkylning. Han glömde båda problem när de mjuka puckarna och bandyklubborna kom fram. Vid besöket delade spelarna ut Angry Birds-mjukisdjur med hockeyhjälmar. Sonen har den maskoten kvar bland många andra, och han frågar fortfarande efter den.
Bara någon månad senare blev sonen inbjuden som ett av många skolbarn att besöka Malmö Arena och se och höra en av semifinalerna i ESC 2013. Han älskade Robin Stjernbergs You, och hans ansiktsuttryck när Robin äntrade scenen och sjöng sitt bidrag, trots att han inte tävlade i semifinalerna över huvud taget, var verkligen obetalbart. Robin växte starkt i min aktning som en person som gjorde något han inte hade behövt göra, men han gjorde det ändå, bara för sina fans. Här är scenarrangemanget innan hela spektaklet började. Personligen tyckte jag bäst om halvtidsunderhållningen, men smaken är olika.
I juni samma år subventionerade Barncancerfonden Södra en bussresa till Disneyland Paris som vi fick göra tillsammans med andra drabbade familjer. Då hade cellgiftsdelen av behandlingen börjat, och det var på håret att vi inte kom iväg – mindre än en vecka före planerad avfärd blev sonen oplanerat inlagd för en infektion. Han var mycket medveten om att resan kunde frysa inne, men det gjorde den inte. Favoritåkturen var Pirates of the Caribbean, och eftersom han inte orkade med så mycket över huvud taget såg han inte många parader och därför inte heller många figurer. Men en regnig dag hade vi turen att träffa på Långben i en pelargång och då kom den här bilden till. Alla levde länge på det här ögonblicket. Vår yngste familjemedlem seglade rakt igenom den cellgiftskur som han påbörjade efter att vi kommit hem. Inga infektioner eller värdedippar där inte!
I augusti kom Räddningstjänsten på besök mitt under en planerad inläggning, och det går väl inte att ta miste på glädjen hos den här brandbilschauffören, trots att han har slangar med otäckheter som han måste hantera. Vi kände igen några av representanterna från en mindre trevlig begivenhet som vi varit med om bara två veckor tidigare: när det brann hemma.
I september fick vår son åka fiskebåt som en av många aktiviteter som ordnas av personal på barncanceravdelningen och lekterapin vid BUS i Lund. Han blev fisketurens hjälte när han fick den här torskbaddaren på kroken. Jag trodde inte mina ögon när jag öppnade plastpåsen med fångsten och ett stort fisköga tittade på mig. För den som undrar kan jag tala om att den smakade utmärkt efter att ha blivit stekt i ugnen – och med tanke på sonens hudfärg: det visade sig att han behövde en blodtransfusion nästa dag. Sedan blev hans kinder något mindre bleka.
Strax före jul kom Sanna Nielsen och sjöng. Hon är en av flera ambassadörer för Barncancerfonden Södra, och det uppdraget skötte hon med den äran när hon besökte BUS. Tänk vad enstaka ögonblick kan hålla en uppe när livet är tungt. Vi levde i nuet då också, men vi levde på de här stunderna länge – hade vi en svår dag, kunde vi tänka tillbaka på en bättre dag. Visste vi om att vi hade chans att komma iväg på något roligt eller att det hände något när vi var planerat eller oplanerat inlagda – och sonen orkade, vilket ju var en förutsättning, höll vi humöret uppe lättare. Precis som det är för alla oss andra utanför cancervärlden, säger du kanske. Och nog är det så... men ändå inte.
//Kristina Runyeon-Odeberg
Fotografer: Hans Odeberg (Långben och fångstbilden), Claes Hall, SkD (bandy-hockey)