Om att betala räkningar, om gardiner och livet framför hans fötter
”- Mamma, jag måste ju ha gardiner också! ” Min snart 20-årige son möter min blick över middagsbordet. Jag är hans levande ”att-göra-lista”, hans kom-ihåg inför det stora som komma ska. Vi talar inte om det hela tiden, att han ska flytta hemifrån en dag, men då och då kommer han med funderingar, frågor om framtiden.
Funderingar om hur det kommer vara att bo själv. Tänk om man kan känna sig ensam då? Tänk om man inte får spela hög musik? Tänk om man inte kommer klara av det? Så talar vi om det. Om hur mycket han kommer fixa själv. Och om vad jag och hans pappa och andra kommer kunna hjälpa till med.
Vi har talat om det här med att flytta hemifrån en längre tid. Inte främst för att han behöver förbereda sig. Utan för att jag behöver det.
Så kommer brevet från kommunen en dag. ”Erbjudande om bostad” står det.
Inflyttning enligt överenskommelse.
YES! Och HJÄLP! Samtidigt. Det är verkligen fantastiskt att han får ett erbjudande om bostad från kommunen. Att han dessutom får ett erbjudande om en lägenhet med möjlighet till stöd med det han behöver. Vi ropar JIPPI och ringer runt till alla berörda. Vi firar. Vi hyllar livet.
Och i samma andetag tänker jag att oj vad det gick fort det där. Oj vad fort det gick att gå ifrån att föda honom… till att lämna honom en stund på dagis för första gången… till att han fick egen nyckel och kunde gå hem ifrån skolan själv… till att vi trodde att vi skulle förlora honom för en hjärntumörs skull och allt handlade om att få honom att överleva en dag till. Till att verkligen förstå att han skulle stanna kvar hos oss och leva ett liv, som det ju var tänkt från allra första början. Så vi samlar ihop oss runt vår vuxne pojk. Vi slår på trummorna i storfamiljen och samlar ihop de första kastrullerna, de första sänglakanen och de första köksmöblerna och fyller flyttlasset efter nyår.
Årets julklappar lämnar ingenting åt slumpen. Allt går i flyttens tecken. Och jag, hans mamma, tänker att jag får försöka hänga med i allt det här. Jag tänker att det är lika nytt som när jag fick reda på att han fanns och växte i mig. Då tänkte jag att det var hur läskigt som helst, men att jag ändå var fantastiskt lycklig över att få vara med om det. Och när han föddes och han låg i min famn tänkte jag: Han är här nu, världen.
/Helene Kindstedt