Om julen, julklappar och ett paket jag inte ville ha
ÅÅÅÅH!!! Fett coolt! Utbrister min 8-åring när han upptäcker att vårt hem förvandlats till en orgie i julpynt och ljuskällor. Det finns så mycket förväntan i hans ögon, som inte bara handlar om paket. Det handlar om att samlas, om att vara. Om att spela spel och baka pepparkakor. Men det är klart. Han har också skrivit en lista över paket han önskar sig. Julpyntet vittnar om att snart kan hans önskan slå in!
Min jul har förändrats genom åren. Som nybliven vuxen, som nybliven familjebildare och julansvarig tog jag allt på så stort allvar. Allt skulle vara perfekt. Och på något vis arbetade jag upp en stressnivå långt innan jag ens börjat med julfixandet. Och det mesta blev ju verkligen perfekt. Faktiskt. Förutom den lilla detaljen att jag själv inte var närvarande. Förutom att jag själv gick på migräntabletter och inte orkade njuta riktigt. Barnen fick allt som en bra jul ska innehålla. Förutom en närvarande mamma.
Ibland får man paket man inte vill ha. 2006 fick jag och min familj ett paket som ingen av oss önskat sig, och som jag fortfarande hatar! Jag vet inte varifrån paketet kom, och jag kunde inte lägga det ifrån mig. Jag kunde inte be om kvittot och lämna tillbaka det eller byta ut det mot något annat jag ville ha, jag kunde inte slänga det eller ge det till någon annan.
Jag var tvungen att hålla det i mina händer och låta det öppna sig i den takt det ville, jag kunde inte säga ”FÖRSIKTIGT! Jag är inte beredd!” Innehållet, cancerknölen som växte i ett av mina barn, tog den plats den ville och jag hatade det. Men i det där skitpaketet med cancerknölen i, fanns också andra saker vi fick på köpet. I packmaterialet, lätta att förbli oupptäckta, fanns något glittrande och värdefullt.
Bortom operationer, cellgifter och strålning som bara var hemska överraskningar, fanns något som jag lätt kunnat missa och förbise. Sånt som jag inte vill vara utan. Det var som små gåvor som kom till oss och som man inte kan få i något annat paket. Jag tänker på allt jag blev befriad från. I samma stund som min son blev sjuk försvann mycket av min vardagsirritation, mina vardagsmåsten och mina föreställningar om hur vi måste ha det. Ingenting annat än livet var viktigt nu.
För första gången i mitt liv satt jag timme ut och timme in med min pojke och spelade monopol på sjukhuset. Vi satt ibland tysta tillsammans i timmar, och andra gånger hade vi samtal jag aldrig skulle vilja vara utan. Närvaro. Ingenting annat spelade någon roll då. Vi hade all tid i världen, han och jag. All tid vi fick tillsammans och som jag aldrig prioriterat förr var en gåva till oss.
Den där första julen i barncancervärlden, 2006, var också julen då jag köpte pepparkaksdeg och bara fokuserade på att vi skulle umgås med familjen. Vi åt köpt julskinka och fokuserade på att göra julmat som barnen älskade och som vår sjuke son kunde äta.
Vi spelade spel. Vi var tillsammans utan krav och stress. Nu, 7 år senare, när undantagstillståndet känns långt borta och det härliga friska livet pågår för fullt, får jag ibland påminna mig om vad som är viktigt. Livet, kära vänner. Samvaron med dem vi tycker om. Här och nu. Lev så.
/Helene Kindstedt