Om trafikkaos och egen gräddfil på E4:an
Jag sitter på Essingeleden i morgontrafiken som just denna morgon är extra tuff. På radion hörs de senaste melodifestivalen-bidragen. ”Jalla Dansa Sawa”. Jajamänsan. Jag kan refrängen. Min sjuåring har kidnappat mitt Spotify-konto och jag finner mig hopplöst trallande på en låt som egentligen inte är jag.
Vi är mitt i en mycket bra vardag, min familj och jag. Min canceröverlevande son är i sin gymnasievärld, hans syskon är också i skolan och vi vuxna är på väg till våra arbeten. Alla är där de ska vara när livet är bra. E4:an liknar mer en parkeringsplats än en motorväg, och jag konstaterar suckande att ettans växel är den som gäller nu.
Så ser jag plötsligt blåljusen från en ambulans i backspegeln.
Den har bråttom, vill fram. Jag försöker flytta min bil åt sidan så gott det går, trafiken är som sirap och det finns små luckor mellan bilarna som i princip står still. Jag ser hur mina medtrafikanter också gör allt för att hjälpa till. En extrafil i mitten, mellan de fyra filerna skapas plötsligt så att ambulansen kan ta sig fram. Det går säkert inte så fort som ambulansen behöver åka, men mycket smidigare än man kan tänka sig när hela den övriga trafiken står still. Alla gör vad de kan för att hjälpa till.
Ögonblicksbilder.
Jag slungas tillbaks i tid och rum, till en ambulansfärd där jag själv sitter i framsätet, som passagerare. Föraren talar med någon om eventuell polis-eskort utifall trafiken blir för svår. Bak i bilen ligger min pojke, svårt sjuk i hjärnhinneinflammation efter avslutad cancerbehandling. Det är tidig morgon, en tisdag, och extra svår trafikstockning på E4:an. Men vi kör plötsligt i en alldeles speciell fil, där alla köer, alla bilar plötsligt skingrar sig som om någon högre makt banar väg för oss.
Jag hör som i en dimma hur man i radions trafikinformation gång på gång ber bilisterna om hjälp med att släppa fram en brådskande ambulanstransport mellan Tumba och Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Under bilfärden in kommer också flera sms på min mobil från vänner som hört trafikmeddelandet på radio: ”… hörde om brådskande ambulanstransport… det är väl inte ni??”
Jo. Det är vi. Allt kan hända. Allt händer. Och bilisterna hjälper till. Helt magiskt öppnar sig den där extra filen bara för oss, och vi kommer snabbt till sjukhuset där pojkens läkare står och väntar på akuten.
Jag tänker ofta på den där magiska stunden, på hur trafiken skingrade sig och banade väg för oss. Och varje gång jag hör om brådskande ambulanstransporter på radio eller ser en ambulans på väg med blåljus kan jag inte låta bli att tänka på vems liv som är på väg att räddas. Och så tänker jag att hur hopplöst allt än kan se ut, så kan det plötsligt öppna sig nya vägar.
Helene Kindstedt