Att gå i ett mentalt ösregn
Alla dagar som jag arbetar går jag upp långt före gryningen, i klart väder och i ösregn. Så här på hösten brukar jag ofta få stå ut med ett par timmars rask promenad med tungt lass i just – ösregn.
Jag har alltid som ambition att försöka ha fått ett antal timmars sömn innan jag vaknar, men ibland är det lättare sagt än gjort. Jag hänger oftast på SMHI:s webbplats såväl på kvällen innan jag går och lägger mig som på småtimmarna. Just i morse var prognosen "säker" och det skulle inte regna. (I praktiken visade det sig att det var rätt bra att jag alltid har på mig min impregnerade "klart-väder"-jacka.)
När mitt lass är färdigpackat går jag iväg; i början får jag kanske en pratstund med en kollega som också fyller sin vagn. Sedan är jag helt utlämnad åt vädret och andra makter. På vägen kan jag möta små ljusglimtar i form av en kelsjuk katt eller en igelkott – eller, som en gång, bli halvt vettskrämd av ett löv vid min ena fot som gör ett stort hopp – "lövet" visade sig vara en rejäl padda. Jag kan också möta asfaltsarbeten. Från mitt lilla perspektiv som oinsatt så verkar det alltid som om vägarbeten i alla former har nio eller möjligen tio stadier:
- Gräv upp.
- Låt vila.
- Låt vila lite till.
- Gör ytterligare grävningar.
- Låt vila.
- Gör delar av återställningsarbetet.
- Låt vila.
- Låt vila lite till.
- Plocka bort varningsskyltar och andra tillfälliga vägmärken.
- Lämna några uppgrävda bitar utan att återställa. (Valfri extrafunktion.)
Just nu - asfaltarbetena befinner sig enligt tidplanen i slutskedet - pågår fas sju eller möjligen fas åtta, något som är ganska svårt att avgöra i mörker. Särskilt intressanta är de sträckor som lämnats uppgrävda när det ösregnar. Vid torrt väder är det inte så farligt med grusunderlag, men vid ösregn blir grusunderlaget till gegga. Något som också är svårt att förutse i mörker är de skarpa kanter som enligt lagen om alltings... brukar hamna precis i gränslandet mellan räckvidden för två godtyckliga gatlyktor. Lasset kränger till kraftigt och mina fina (nåja...) förberedelser går delvis om intet. Ösregn innebär också att jag får vara snabb i vändningarna när jag ska leverera något – jag får skydda det jag bär – eller så får jag ta med mig min lilla vagn överallt. Det förra är ett risktagande, eftersom dagstidningar och tvättsvampar har liknande egenskaper: båda suger upp väldigt mycket vatten, om än i lite varierande omfattning. Det senare innebär att arbetet tar längre tid, något som jag inte kan räkna med att få betalt för.
Jag är alltid lättad när jag avslutat rundan utan att något allvarligt har hänt just där och då, men jag vet att samma sak och samma risker kommer att upprepas nästa dag, och nästa dag efter det. Precis som det kan kännas efter att ens barn har avslutat en cancerbehandling, med andra ord. De små söta djuren är de ögonblick när sonen lyckas med något och överraskar oss alla. Paddan är den oro jag känner när det kommer en kallelse från sjukhuset. Asfaltarbetena med de skarpa kanterna är kontakter med myndigheter. Ösregnet är allt oväntat som – ständigt – kastas i min väg. Mörkret är den stora trötthet jag kämpar mot. Varje dag. Men likaväl som jag tar mig igenom mina rundor, likaväl fortsätter jag kämpa för en av de tre viktigaste personerna i mitt liv.
//Kristina Runyeon-Odeberg