Perspektiv från en forskare
Jag och min familj har tur. Mina två barn är friska. De går upp, skuttar iväg till skolan, hänger med i undervisningen och träffar kompisar. De lever helt enkelt livet så som vi tänker att barn gör och ska göra. Ingen hjärntrötthet, inga skador eller andra biverkningar av sviter efter barncancer. Som sagt, jag har tur.
Ändå finns ordet barncancer långt fram i min vokabulär och i mitt dagliga liv. Varför? Jo, för att jag åker till jobbet varje dag med målet att förstå varför barn får cancer. Jag forskar vid Lunds universitet och har en forskargrupp som består av studenter, doktorander, postdoc-forskare och teknisk personal, med sju olika nationaliteter. Vi jobbar med olika projekt men alla med samma målsättning – hur kan vi ta fram ny kunskap som kan komma till nytta för barn med cancer?
Barncancer är ett samlingsbegrepp. Jag arbetar främst med neuroblastom, en cancersjukdom som drabbar väldigt små barn. Det är den vanligaste cancerformen bland spädbarn, och en del barn föds med sin tumör. Neuroblastom är den dödligaste formen av barncancer och en av orsakerna till det är att vi fortfarande förstår och känner till väldigt lite om vad som händer under fosterutvecklingen och det som leder till cancer. Och det är här jag och min forskargrupp kommer in i bilden. Vi använder oss av embryomodeller, framför allt från kyckling. Genom att köpa in befruktade hönsägg och värma dem i 37,5°C studerar vi vad som händer när det går snett i generna under tiden ett embryo utvecklas till ett foster. Det finns många fördelar med att använda just hönsägg, till exempel är kyckling och människa väldigt lika i början av utvecklingen, och dessutom kommer inga vuxna djur till skada i våra försök. Våra frågor är många. I vilka celler händer den här förändringen? När? Var i kroppen? Och framför allt varför – varför en normal cell under fosterutvecklingen förvandlas och blir till en cancercell?
Min grupp studerar cancer utifrån en cellbiologisk aspekt, så kallad grundforskning. Jag träffar inga patienter och jag utvecklar inga nya läkemedel. Men lika viktig som den kliniska forskningen är, lika viktig och nödvändig är grundforskningen. Vi bidrar med kunskap om tumören, dess uppkomst, och dess egenskaper. I denna process testas och översätts kunskapen först i ett så kallat mellansteg på labbet där vi kan pröva nya teorier om cancern, hitta markörer för diagnostik, och testa nya läkemedel och behandlingsmål som är mer precisa. Om resultaten ser lovande ut görs sedan omfattande studier för att säkra effektivitet, säkerhet, och etiska tillvägagångssätt. Efter denna rigorösa process kan kunskapen föras vidare till kliniken, där de nya fynden kan appliceras på patienter. Alla forskare och läkare i den här kedjan arbetar med samma mål i sikte – öka överlevnaden!
Vi vill också kunna behandla varje enskilt barn med den behandlingen som är bäst för just det barnet, där och då. Ett viktigt mål är också att kunna sänka behandlingsdoserna för att på så sätt minska biverkningar och de svårigheter som barncanceröverlevare riskerar möta genom livet.
Mina barn är arga ibland, glada ofta, och framför allt friska. Det vill jag att deras eventuella barn, mina barnbarn, också ska vara. Jag drivs av forskningens nyfikenhet och att nå målet – inga barn ska dö i cancer!
/Sofie Mohlin