Ska jag dö?

-Mamma, vi visste ju faktiskt inte att Nora skulle dö. Det kunde vi ju inte veta, eller hur? säger Ivar.

Jag kör bilen. Ivar sitter därbak. Jag hör vad han säger och stelnar till. Vi visste. I fem månader visste vi att hon skulle dö.

Inte precis när men inom överskådlig framtid. Jag överlägger med mig själv. Frågar mig om jag ska berätta att vi visste.

-Nej, det visste vi inte, hör jag mig själv svara. Inom mig gnager det fortfarande. Tvivlet. Vi berättade allt för Nora om hennes sjukdom. Att medicinerna inte bet på tumörerna. Att hon fick mediciner som gjorde att de inte skulle växa snabbt. Men vi berättade inte vad sjukdomen skulle leda till.

-Mamma, ska jag dö?

I mitt huvud hör jag den fortfarande. Frågan som aldrig kom. Den som jag var livrädd för men också lovat mig att svara ärligt på. Men vad ska man säga till sin sjuåring? När man inte har någon bild av döden. Inte riktigt tror på något liv efter. Inte kan måla upp ett paradis där alla har det bra. Inte kan lova att vi ses igen. För sanningen är ju att jag inte vet. Ingen vet. Och vad ska man säga till sin sjuåring när man är rädd? Skräckslaget rädd för det som ska ske. När man inte kan skilja på sin egen och hennes eventuella rädsla för det faktum att vi ska skiljas åt.

Innerst inne känner jag tillit. Till att jag skulle kunnat berätta. Formulera min inre övertygelse. Det som känts sant för mig. Men jag vet fortfarande inte vad det är. Jag vet att jag inte är rädd döden. Att det inte verkar svårt. Inte ångestfyllt eller skrämmande. Lugnt och fridfullt lämnade hon mig. Jag tror att det är fint. På ett sätt som vi inte kan förstå. Förrän vi själva tar klivet. Det som vi alla ska göra, någon gång. Det enda vi med säkerhet vet om livet.

/Lena Forsaeus