Skolstart

Nu är det långa sommarlovet till ända, för idag är det skolstart. En del ser fram emot den; andra är inte lika entusiastiska. Maken har tagit ut sina fyra veckors semester – drygt en av dem fick jag dela när familjen var i England i juli.

Från och med idag och ett tag framöver behöver jag laga lunch till max en person utöver mig själv, och det är en lättnad – jag vet inte hur många gånger jag har fixat två måltider de senaste månaderna därför att sönerna inte kunnat komma överens.

Är jag en curlingmamma? Javisst. Jag tycker nämligen att det är viktigt att få i mat i en växande tonåring som väger för lite och i en hjärntrött pojke som väger för mycket. Jag har sett konsekvenserna av att inte curla alldeles för många gånger, och det är inte värt energin att hålla på purism och regler i alla lägen. Min energi behöver jag nämligen till att vara besvärlig – i skolan. Också. Jag känner mig som en riktig ragata i perioder, men det vill till. Om jag inte är en ragata, får nämligen inte min son vad han behöver – och det är långt kvar till ens acceptabel nivå inom vissa instanser.

Vi matas med illusioner från flera håll att man har kontroll över tillvaron. Jag tänker inte dra upp exempel för att bevisa motsatsen i det här forumet – för då hade dagens inlägg blivit mångdubbelt så långt – och nöjer mig med att säga att så är det inte. Det är i sanning sorgligt att en förälder – vi är ändå meddrabbade! – ska behöva vara projektledare för sitt sjuka barns rättigheter, både under behandlingen och efter den – för att jaga den hjälp som borde vara en självklarhet.

Andra ser kanske fram emot skolstarten, men jag är ganska trött efter sommarlovet. Men på något vis ska jag ladda för att ta ännu en diskussion. Vi tjatar på det fjärde året nu. Om jag får någon energi över efter skoldiskussionen, ska jag själv studera. Visst, det hade varit trevligt med ett jobb, men... jag skulle vilja se den arbetsgivare som accepterar vår familjesituation. Vissa dagar känns mörka – de dagar när jag tänker på hur mycket samhället tjänar på att jag inte är arbetssökande utan studerande som drar in ett halvt vårdbidrag.

Andra dagar rycker jag på axlarna och tänker så här: det finns just nu inget viktigare arbete än det jag gör. En sak jag är mycket tacksam för i sammanhanget är dokumentationen Rätt till stöd i skolan som gjorts efter ett skolprojekt som Barncancerfonden drev för några år sedan. Den ansvarige projektledaren har stor erfarenhet av barn som genomgår cancerbehandling och jag vet att flera kunniga föräldrar också har kommit med synpunkter och erfarenheter. Och på något vis ska det gå. Det måste gå, för min son är viktig för mig. För hans skull ger jag aldrig upp – omgivningen får se mig som besvärlig; det bekommer mig inte. Huvudsaken är att han får en acceptabel situation, eller ännu hellre: en bra sådan. Det kan vara en kamp, men den tänker jag aldrig förlora. //Kristina Runyeon-Odeberg Fotograf: Hans Odeberg