Skor, gamla vanor och statistik
Anna Kristensson reflekterar över huruvida altruismen följer den disponibla inkomsten eller om det finns ett glapp där emellan?
När jag pluggade på Universitetet skänkte jag 100 kr i månaden till SOS Barnbyar. Tror att min inkomst var ca 8000 kr (tack vare CSN och Konsum Torsvik). Jag skänkte alltså 1,25% av min inkomst. I dag, tjugo år senare, har min inkomst ökat några gånger. Men jag skänker fortfarande 100 kr i månaden, fastän till Unicef. Min självbild är dock densamma som för tjugo år sedan, en generös och bidragande samhällsmedborgare…
Går in och kikar på SCB:s sajt – en guldgruva om man är intresserad av statistik! Där framgår att medelinkomsten för 40-44 åringar är 30 000 kr/månaden. Vi som ligger och tuggar på 100-lappen skänker alltså 0,4%. Gulp, om jag vill känna mig som den goda samhällsmedborgaren jag var för tjugo år sedan borde jag skänka 375 kr/månaden. Varför gör jag inte det? Jag vet inte, av gammal vana tror jag. Man hinner ju liksom inte med allt.
Vad gör vi då med alla pengar vi har idag? Frii (Frivilligorganisationernas insamlingsråd) släppte nyligen en rapport där man ser att hushållens disponibla inkomster har ökat 55 % sedan 2003 medan pengarna vi lägger på icke-vinstdrivande organisationer har ökat med 33 %. Däremot följer konsumtionen på kläder och skor bättre de disponibla inkomsterna. Så det verkar som att H&M och Nike tillgodogör sig den största delen av våra pengar. Och det kan ju vara helt i sin ordning. 
Men jag tror att fler än jag får en väldigt bra känsla i magen av att stödja verksamhet för frågor som inte skulle få stöd på annat sätt, som flyktingkatastrofer, forskning kring cancer eller arbetet för ett hållbart jordklot. För egen del är det dags att efter helgens planerade skoinköp sätta mig ned och kika över vad jag vill framöver. Bekväma skor är verkligen inte att underskatta men det verkar som att det även finns marginaler för en bra känsla i magen också. Och förhoppningsvis en lite bättre värld.
/Anna Kristensson, Barncancerfonden