Spola porten!

Idag ska vi till sjukhuset och spola porten. Det är inte så farligt den här gången, men varje besök är mer eller mindre påfrestande och tröttande.

Sonen, som numera är frisk tills vi hör något annat, behöver få sin port-a-cath, som han fick cellgifter och andra otrevligheter i, porten kallad, behöver rensas varje kvartal för att den ska kunna fungera.

Porten har fungerat sedan den behövde justeras under en andra operation. Just då var det hemskt att behöva lämna sonen på sövning igen, och dagen fram till operationen är en sådan som vi helst glömmer, men så här i efterhand är vi ändå tacksamma att det var den operationen som blev misslyckad – problemet som den orsakat gick ju trots allt att rätta till.

Förutom att allt gärna kommer fram igen när vi besöker de korridorerna där vi tillbringat så mycket tid med att vänta, är porten just nu en källa till viss frustration. När behandlingen närmade sig sitt slut frågade vi en läkare på barnonkologen hur länge den skulle sitta kvar efteråt. ˮÅh, ungefär ett år brukar man låta dem vara kvar. Om de krånglar, rycker man dem direkt!ˮ blev svaret.

Förra året kom och gick. Mot slutet av det var vi på besök efter en MR-kontroll och jag frågade då neurologen om det skulle ske under vintern. ˮNej, vi brukar låta dem sitta så länge som två år, speciellt då det är tremånaderskontroller.ˮ

I samma veva blev vi uppgraderade till halvårskontroller, så det var ingen anledning i sig. Samtidigt så vet vi att sonen avskyr venflon – ett plaströr som sätts i armvecket om man inte har någon form av venkateter – och han blir inte bara känslosamt utan också rent fysiskt irriterad av att ha en sådan.

I somras frågade jag återigen om det blir i vinter. ˮMan brukar låta dem sitta kvar längre än så ibland...ˮ Min son är rädd för operationer – och vem kan klandra honom för det, med tanke på vad han har gått igenom i den vägen? – men han börjar också tröttna på att han måste till sjukhuset varje kvartal för en sådan här sak – det känns som om det är för ofta. Han har också mindre trevliga minnen från sin behandlingstid.

Därför talade jag med konsultsjuksköterskan nyligen och bad om ett besked. Hon var mycket förstående över vår frustration, men hon visste inte vad som skulle gälla sonen, så hon lovade att ta reda på det och att höra av sig när hon fått klarhet i saken.

När jag växte upp kunde man se ˮSpola krökenˮ-klistermärken lite varstans:

Det kanske är dags för oss att göra ett eget?