Syskon

Att vara syskon i en cancerdrabbad familj är verkligen inte det lättaste. Flera har tagit upp ämnet i olika tappningar; här kommer vår familjs syskonhistoria.

När vår yngste son insjuknade för länge, länge sedan fick äldste sonen stå tillbaka ˮför M är sjuk; visa hänsynˮ. Det kan inte ha varit lätt. I fem år hade lillebror svårtolkade symtom. Om det var tumören som spökade redan från början är svårt att säga, men det är inte otroligt. I fem år vakade vi och hade kort tålamod med ˮdet andra barnetˮ – i alla fall jag, som var den som tog de flesta vaknätterna, både hemma och de gånger vi åkte in till akuten. Det föll sig så, helt enkelt. Jag vet inte om det är den ena förälderns uppgift att vara orolig eller den andra förälderns att vara mera avslappnad – eller om det är personligt. Det jag vet är att många andra föräldrar vittnar om en liknande känslofördelning.

Så kom dagen D som i diagnos. Fråga mig inte varför, men mitt i chocken och sorgen hade jag någon slags sinnesnärvaro. Jag tog själv kontakt med Försäkringskassan – och fick vänta på 125 andra personer två gånger på två dagar. Idag fattar jag inte hur jag orkade (fast det gjorde jag förstås inte). Jag ringde direkt till skolsköterskan och berättade vad som hade hänt och bad henne ge vår andre son allt stöd som gick att få. Hon svarade bara med en massa intresserade frågor om vilka symtom sonen hade haft men sa att hon skulle prata med min förstfödde.

Det skulle visa sig att det fanns stort intresse – för den sjuke sonen; lite för stort för min smak och definitivt för stort för vår äldste sons smak. Han ville inte prata med henne, för han upplevde att hon bara frågade hur det var med lillebror – på ett sätt som varken han eller vi uppskattade. Vi – och framför allt han – fick absolut inte det stöd vi önskade att han skulle få därifrån. Tids nog kom det vuxenstöd från annat håll i skolan, något som vi välkomnade och var tacksamma för. Att bo så nära ett regionalt cancercentrum som vi gör är både en välsignelse och en förbannelse. Välsignelsen var att vi slapp ha kattvakt och husvakt, för en förälder åkte alltid hem på kvällen. Förbannelsen var allt detta pendlande i en situation som var tillräckligt dränerande bara genom att behöva vara på sjukhuset och se alla hemskheter, försöka stötta sjuklingen och varandra, samt då ett barn till. De första veckorna var extra tuffa.

I alla fall jag hade min egen sorg och förtvivlan att hantera och så fanns det ju en minst lika förtvivlad tonåring hemma: ˮHan får inte dööö!ˮ Det tog lång tid innan äldste sonen ens ville gå på någon aktivitet, men han tog sig iväg till slut – till vissa aktiviteter behövde han hjälp, till andra transporterade han sig för egen maskin. Vi försökte hitta vuxenstöd utanför skolan, men det var dödfött. Han talade med oss eller sina vänner – och en speciallärare på skolan. Vi fick ge upp den striden och hoppas på att det räckte. Varken min man eller min äldste son är speciellt meddelsamma med känslor. Jag har sagt till dem att de måste säga ifrån om de behöver hjälp.

ˮDet gör vi!ˮ sa maken, och så var det slut på den diskussionen.

Vi talade så mycket vi orkade även med vår äldste son och kom fram till att trots att allt var väldigt slitigt så var det en fungerande situation för honom. Han saknade den förälder som inte var hemma men visste att han skulle få träffa den föräldern nästa kväll, och det kom alltid någon och lagade middag åt honom och fanns till efter bästa förmåga. Sjukhuset vägrade han besöka. Han ville inte missa en lektion i skolan. På vinter- och påskloven var han med en dag – det var allt. Avdelningen hade en jättebra syskonstödjare, men han ville varken ha med syskonverksamheten att göra då eller nu.

Vi har inte känt att vi har vunnit något på att tvinga honom till saker som han inte vill. Med tiden kom alla in i behandlingsrutinen, om det nu finns någon sådan. Det var svårt för vår sjukling att orka med sin storebror, som hade oändligt mycket mer energi, och det är fortfarande svårt. Vi var två halva familjer under behandlingstiden, och vi har bitvis fortsatt med det. Det råder ganska stor åldersskillnad mellan våra två pojkar – mer än fem år – och det betyder att de oftast inte vill se samma filmer på bio när vi väl går. Då och då har vi kunnat få till ett delat biobesök: en förälder går med ena sonen och en går med den andra. En halva av familjen kan få vänta på den andra ibland, men det brukar gå att lösa rätt bra.

Några undantag har funnits. Popcorn är alltid gott och middag i samband med en film lockar fortfarande. En sak vi har kunnat göra är att storebror ibland får ha en förälder för sig själv. Han är rätt rolig att åka och handla med – han vet vad han vill ha och brukar ta emot hjälp av expediter. Det går ganska fort att fixa vad som behövs. Ibland kostar kläderna, men klädkontot var oerhört lågt i många år, så att det blir lite nu får vi ta som det är. Han växer inte ur sina kläder i brådrasket nuförtiden heller. Lockar man dessutom med en måltid på favoritrestaurangen, som serverar kinesiskt i Hongkongtappning, brukar kvällen bli trevlig för i alla fall mor och son. Vi kan också sitta och umgås rätt otvunget genom att titta på något avsnitt av en science fiction-serie, och det gläder mig att han faktiskt fortfarande söker vårt sällskap.

Lösningen på problemet med två syskon som inte drar jämnt letar vi fortfarande efter, men på sätt och vis är det rätt bra att vi nu har lite mer alldagliga problem. Vi slipper bära på ständig oro för att vår yngste son ska dö, och tack och lov slipper storebror också de tankarna.

//Kristina Runyeon-Odeberg

Fotograf: Hans Odeberg