Tänk om det inte finns någon himmel?

Vi närmar oss slutet av semestern. Familjen har landat i sommarlovslunken där kvällarna är långa och ljumma och alla vardagsrutiner är satta ur spel. Jag är själv några dagar med mitt yngsta barn Sixten på landet.

Vi njuter av att vara bara vi och dricker smoothies till lunch. Han leker med områdets barn långt in i sommarnatten. Jag läser. Jag skriver. Jag hänger tvätt i skogsbrynet och cyklar till brevlådan. Jag andas andetag som går hela vägen in i mig. Allt är så himla bra. Han är 8, snart 9 år nu. Och för tredje året i rad kommer samtalen om livets stora frågor just i detta nu när det finns tid, när det finns utrymme för det.

Jag tänker att det är det vi har semestern för. I landningen och lugnet kommer närvaron och varandet med varandra. Det är då han har möjlighet att på allvar bli mött med sina frågor. I hängmattan i skogsgläntan kommer frågorna om liv och död, och rädslan över att inte få vara tillsammans längre. Jag vill inte dö! Du får inte dö! Tänk om det inte finns någon himmel? Vem ska laga mat till mig när du dör? Tänk om vi inte träffas igen efter döden?

Desperationen och kontakten med rädslan för det ovissa är så kraftfull. Han håller fast i mig som om jag annars skulle försvinna där och då. Men jag finns ju kvar. Här. Nu. Min minsting. Yngsta barnet av tre.

När han var alldeles nyfödd skakades vår värld om. Vårt äldsta barn, Ivar, då 11 år, drabbades av en hjärntumör och åren som följde var svåra. Och fastän vi ju var mitt i livet i vår familj så levde vi så nära döden att vi nästan vande oss vid den. Men han dog inte. Vi dog inte. Och sakta tog vi oss tillbaks till livet, bortom cancern.

Under många år trodde jag (naivt – jag vet!) att min minsting Sixten inte präglats av vår resa i barncancervärlden. Jag menar, han var ju inte så gammal när allt var som värst. Men för tredje sommaren i rad påminns jag om hans tankar och funderingar, hans rädslor och hans blick uppåt mot himlen. Han har kontakt med livet och de stora frågorna på ett plan som jag inte mött hos någon förr. Och det är nu, när jag har tid och närvaro, som han kan pröva sina funderingar med mig.

Jag har inga svar på hans frågor. Men jag kan finnas där med honom. Jag kan lära mig av honom och jag kan fundera tillsammans med honom. Så vi pratar om livet. Om att älska varandra. Vi pratar om himlen. Och vi pratar om döden, och att ingen vet när den slutgiltigt kommer för var och en av oss.

Vi behöver inte veta någonting. Men vi vet att vi har varandra just nu.

/Helene Kindstedt