Tankar på en årsdag
Den 7 juli i år befann vi oss i London, mer bestämt på tunnelbanestationen Edgware Road – en av de fyra platser där självmordsbombare sprängde sig själva år 2005, och tyvärr också tog flera med sig.
Två veckor efter de första attentaten skulle det vara dags igen, men inte i lika stor omfattning som just den 7/7. Jag hade inte reflekterat så mycket över datumet eftersom det har gått lite tid och vi har haft andra, närmare, orosmoment att fundera över de senaste åren. Vi såg ett antal poliser när vi kom dit efter den tysta minuten som hållits – anhöriga till de drabbade hade varit med, och TV var där och bevakade.
Under de två dygn vi hade kvar i staden såg vi fler poliser. Kanske var de mest närvarande för att hålla ordning under den kommande och rådande tunnelbanestrejken. Oavsett vilket så gav det mig en känsla av obehag att se så många ute – förväntade de sig att något skulle hända? Hade London förhöjd terrorberedskap? När man tänker efter (!) så är det rent otroligt hur många tankar en oroad hjärna hinner tänka och spinna vidare på under bråkdelen av en sekund.
Jag kände mig nästan som om jag kommit tillbaka till den där första tiden, då vi inte visste om vi skulle ha kvar sonen nästa år, nästa vecka eller ibland nästa dag. Vi lever fortfarande i samma osäkerhet, men vi förstår att leva lite mer här och nu. Allt roligt vi kan hitta på gör vi nu, för vi vet inte vilka vi är om något år. Den osäkerheten har alla; de som har vandrat genom dödsskuggans dal funderar nog mer över den än gemene man, skulle jag tro.
Jag blev väldigt illa berörd när jag nyligen inte kunde undvika att höra ett samtal mellan två yngre kvinnor där den ena ojade sig över att kalendern var fullskriven det närmaste halvåret. Kan någon backa bandet lite så jag förstår poängen med det tankesättet...? Strunt i det, förresten, det skulle nog inte gå. Tanken slog mig faktiskt: hur hade hon ställt sig till att ha en svårt sjuk nära anhörig? Jag hoppas ändå att hon är så pass lyckligt lottad att den fulltecknade kalendern är hennes största problem.
Det är stor skillnad på en sjukdom och ett attentat, och ändå finns det många likheter. Båda kan rycka dem man älskar ur ens hand – och i ett slag är livet förändrat. Årsdagar av förluster brukar göra sig påminda, oavsett anledning.
Men det finns också andra likheter. För vad som än händer får vi inte glömma dem som tas bort från oss – bara så kan de leva vidare, och bara så kan vi vårda deras minne.
Trots att vi kan bevara dem som lämnat oss i sorg och saknad inom oss så kommer jag inte undan den bistra sanningen som Frida uttryckte tidigare i veckan:
Varje barn som dör i barncancer – eller överlever cancern men dör av behandlingen – är ett barn för mycket.
//Kristina Runyeon-Odeberg