"Vilken väg du än väljer ska det vara din väg"

Vår gästbloggare Frida Kristensson delar med sig av sina tankar om att befinna sig i cancerbubblan.

Just nu befinner du dig i en bubbla. En bubbla ingen annan kan sätta sig in i. Ett liv som är obeskrivligt. Likställt med en mardröm. Du har kanske svårt att sätta ord på dina känslor och vill inget annat än att skrika. Eller känner du dig liten och ensam och bara vill gråta i fosterställning. Alla känslor är tillåtna. Det är till och med okej att skratta och vara tacksam över de lilla liv du just nu får ta del av. Jag var ofta inne i olika perioder. Ena veckan var jag så fruktansvärt frustrerad över situationen och andra var jag tacksam över att jag fick vara hemma och hade två ben att ta mig fram på. Ibland var jag ofantligt rädd och vågade inte hoppas på framtiden.

Alla känslor är tillåtna att känna men ibland kan det vara läskigt att känna. Så fort känslorna syns utåt upplever jag dem som verklighet. Jag valde många gånger att blunda för vad jag kände när livet blev för obehagligt. 

Jag stängde in känslorna i en box, låste den och kastade nycklarna långt iväg. Min box består ut av upplevelser och känslor som jag sparat på mig under årens gång. Boxen är oerhört svåröppnad men succesivt öppnas den med draghjälp. Att lägga känslorna på en hylla som bara växer och till sist svämmar över är inget att rekommendera. Men det blev min överlevnads taktik och sjukdomssituationen blev dräglig. 

Min verklighet var många gånger för skrämmande och därför tryckte jag undan allt jag kände. Jag hade nog med att klara av den fysiskt smärtan. Det fysiska var där och då och gick inte att ignorera. Det fysiska var jag tvungen att ta itu med men det fanns varken platts eller tid för det psykiska. 

Jag valde själv att se förbi det psykiska och totalignorera vad jag kände. 

Jag stenlurade mig själv. Just för att kunna fokusera på det fysiska där och då. Såhär i efterhand var det en oerhört dålig metod och ändå gör jag det om och om igen. 

Jag som person klarar inte av fysisk och psykisk smärta samtidigt och därför har jag gjort som jag gjort. Jag klarar den fysiska smärtan lättare om jag trycker bort dem jobbiga känslorna. 

Jag kastar mig in i elden och tar mig igenom den. Inte för ens efter kriget känner efter vilka sår jag fått. Vissa ser detta som en starkhet. För mig spelar det ingen roll, det viktigaste är att du är medveten om att det psykiska kommer ifatt dig. Det går inte att springa hur länge som helst. Tar du inte itu med det idag är du så illa tvungen att möta känslorna någon gång i framtiden. När det händer är helt upp till dig, När du känner dig mogen och modig nog. Bubblan kommer spricka. Tårarna kommer rinna. Livet kommer vara tungt men det kommer också bli ljust. 

Det viktigaste är att det är du som bestämmer din väg framåt, det är du som vet vad som är bäst för dig här och nu idag. 

Vilken väg du än väljer skall det vara din väg. Du ska inte gå på min väg, på vägen din mamma rekommenderar eller vägen du läst om. Går du och pratar med en psykolog skall det vara för din skull. I denna situationen måste du tänka egoistiskt. Du är det viktigaste. Hur du hanterar din kris är upp till dig! Hur din kompis eller kusin hanterar din kris är en helt annan sak. Du måste få hitta din taktik, oavsett hur den ser ut. 

Glöm aldrig att du är så värdefull och älskad precis som du är.

/Frida Kristensson