Tillbakablick

Nu har det gått nästan två år och nio månader sedan vår son fick diagnosen tumör i bakre skallgropen. Den skulle rätt snabbt ändras till medulloblastom grad IV (enligt WHO) och sedan satt vi där – varken vackert eller glatt – i en tid. Det har också hänt något unikt: en månad har passerat utan att jag gjort en tillbakablick och tänkt: ˮnu har det gått så och så många månader sedan diagnosen...ˮ

Jag gläds, därför att vi har inte sett röken av Fulingen – det namn jag gav sonens tumör – sedan den opererades bort den där kalla, gråa decemberdagen. Jag oroas ofta av att allt kan förändras igen. Vissa dagar kan jag lägga ner min oro på marken och sparka den till bortre hörnet av trädgården eller ännu längre, andra dagar känns det som om den har ett järngrepp om min hals och jag har svårt att andas.

För optimisten är han frisk så länge han inte får återfall. För pessimisten är han inte på långt när friskförklarad. Vissa personer säger att de lär sig så mycket av en svår sjukdom – jag sällar mig inte till dem. Andra säger att man blir en bättre person när man fått gå igenom något svårt, och att det finns en mening med allt. De ˮandraˮ tänker jag ibland att de behöver träffa herr Stekpanna – herr Stekpanna af Gjutjärn. Trots att jag inte har gjort allvar av dejtingplanerna kan det lätta att i alla fall tillåta sig att tänka tanken och känna att det går att vara arg, inte bara orolig. Ilska bearbetar jag genom att hoppa på tomma äggkartonger. Yngste sonen har ärvt min passion för det, men senast jag skulle erbjuda honom att hoppa var vår valp snabb i vändningarna och trashade den på sitt vis. En golden retriever är inte bara bra som dammsugare; sopkomprimering finns också på repertoaren. 

Jag har en kasse där det står ˮDet är okej att kännaˮ här hemma. Den använder jag vissa dagar och tänker att jag lägger min oro där – så att jag slipper bära den i hjärnan. Att vara en cancermamma har gett mig mycket sorg – sorg över att min sons solstrålande humör har släckts av sjukdom, behandling och alla dess efterverkningar; att hans flinka lilla hjärna har fått livslånga sviter av vad han har fått gå igenom, och att just han skulle behöva råka ut för det här – det som mindre empatiskt bemedlade personer påstår skulle ha en mening. Men jag sörjer också för alla dem som har förlorat ett barn – det tillstånd som jag bara har haft mardrömmar om, både när jag har varit vaken och sovit, och jag undrar somliga stunder vad det är som bestämmer varför vissa får vara kvar och hur länge de ska få stanna. Samtidigt så är jag lättad att jag slipper veta det; hade jag vetat på förhand vad som skulle hända hade jag aldrig orkat igenom det där helvetesåret när sonen var i behandling. Det är kanske lika bra att händelserna har utvecklats allteftersom tiden har gått. En liten bit av en tuff situation i taget är kanske vad man kan klara.

Men jag bär en annan, långt viktigare, sak med mig efter sonens sjukdomstid, diagnos och behandling: jag älskar mina barn, och kärleken till dem är starkare än döden. Det betyder att den ¤")%#(?!!! cancern aldrig kommer att vinna – vad som än händer. Fast det allra bästa är om den fortsätter hålla sig borta – behandlingen tog ifrån mig den per-son jag hade, även om sonen är kvar. Om det är bra eller dåligt att hans för-behandlingspersonlighet försvann kan jag inte svara på idag. Den som lever får se. Och än så länge lever vi – här och nu.

//Kristina Runyeon-Odeberg

Fotograf: Hans Odeberg (backspegeln)