Tillbakablick

Det finns inget positivt med barncancer som sjukdom. Verkligen ingenting alls. Men det finns mycket positivt runt omkring sjukdomen.

Jag tänker på den cancervård som våra barn får i Sverige idag. Den teknik och kompetens som finns, och som räddar livet på 8 av 10 cancerbarn. Jag tänker på alla fantastiska människor som jobbar inom vården med våra cancerbarn. Vilket enastående jobb de gör! Att se detta elände som sjukdomen orsakar våra barn, dag in och dag ut, och ändå jobba vidare med ett outtröttligt engagemang. Det är beundransvärt och värdefullt.

Jag tänker på sjukhusskolan och de lärare och syskonstödjare som finns och som även de gör ett så fint jobb. Jag hade ingen aning om detta innan. Att syskon också kan vara med på plats och gå i skola på sjukhuset. Det gör att familjer inte behöver splittras när allt känns som tyngst.

Jag tänker att Sverige är ett bättre land än jag trodde innan. Och att jag faktiskt gärna betalar skatt nu när jag på nära håll har sett vad en del av skattepengarna används till.

Jag tänker också på Sanders innebandylag och den fina tröjan som kom i ett paket till sjukhuset.

Och alla fantastiska brev från klassen. Stödet från familj och vänner där hemma.

Hälsningen från Skellefteå Hockey, en signerad matchtröja och en personlig Krya-på-dig hälsning från lagkapten Jimmie Ericsson. Jag skulle kunna fylla på listan en god stund till.

Förstås tänker jag också på Barncancerfonden och dess regionavdelningar och allt det stöd som finns för drabbade familjer. Jag tänker med varmt hjärta på Barncancerfonden Norra i vårt fall.

Lustfyllda mellanmål på Barn 3, lördagspizza på avdelningen, tårta på Alla hjärtans dag, veckofikat på onsdagskvällarna, clownerna på måndagarna, bildterapin, ryggsäcken med alla gåvorna som Sander fick. Bara för att nämna några saker med koppling till avdelningen.

Utöver detta också olika träffar ute i regionerna för cancerbarnen och deras syskon och familjer. Helt fantastiskt! Jag har fått en inblick i en värld som jag inte visste någonting om, barncancervärlden. Jag har sett så mycket smärta och kamp, men också så mycket hopp och positiv fighteranda. Sett sånt som jag aldrig trodde att vi skulle komma i kontakt med.

Tanken att just vår familj skulle drabbas har varit så otänkbar att den aldrig förr har tänkts. Nu sitter jag och blickar tillbaka på en tid som för all evighet kommer att prägla mina värderingar och val i livet. De slitna klyschorna om att ”leva här och nu” och ”göra det bästa av varje dag” har fått en ny och djupare innebörd. Nu är det på riktigt, inte bara något som man säger utan att riktigt leva upp till.

Visst finns det dagar då livet suger. Inte längre för att vädret är bedrövligt, men de stunder när Sander tänker på nästa röntgen och alla de funderingar som han har. Hans oro som kommer och går lite som den vill och som inte riktigt släpper taget om honom. Eller hans känsla över det orättvisa i att vara just den per 23 000 barn som drabbas av hjärntumör varje år.

På det stora hela är jag ändå fylld av tacksamhet. Tacksam över att Sander är kvar i livet. Tacksam över de starkare band som knutit samman vår familj. Tacksam över nya vänner som vi inte lärt känna annars. Tacksam över mina nya och äkta värderingar som jag försöker att leva fullt ut, varje dag.

Tacksam över att jag aldrig mer blir riktigt den samma person som jag var innan.

//Katrine Aslaksrud Lundström