Tomt var det här!

De som har barn har nog hört talas om empty nest syndrome, det tillstånd som kan drabba en förälder när alla barnen har flyttat hemifrån – det känns tomt i boet, helt enkelt.

Nu är det inte så illa för oss; vårt syndrom kommer att gå över ganska snabbt. Men vi är ganska ovana vid att inte ha några barn hemma. Visst har de varit på förskola, skola och fritids, men på nätterna har de nästan alltid varit hemma. Speciellt vår yngste son vill inte sova borta utan minst en förälder – och vem kan klandra honom, efter vad han har fått gå igenom?

Yngste sonen for som bekant till Barretstown i fredags. Det var ett svårt avsked. Jag har fått höra från den unga kvinna som flög med honom att hon inte är i hans grupp men att han alltid har ett leende på läpparna när hon ser honom. Jag vet ju, att han kommer att ha det bra.

Igår åkte jag med SJ större delen av dagen. Vår sextonåring ville till min mans föräldrars sommarställe på bohuskusten, och vi ville inte neka honom det. Om en dryg vecka åker maken upp och finns där ett par dagar – och hämtar hem honom. Tonåringen har det bra där – han är en stenget som glatt klättrar på klippor, och han tycker om att bada i havet. När det gäller mat som han tycker om – och han äter det mesta numera – är han fullständigt bottenlös. Trots det är han pinnsmal. Nu bor han nära ett kök där det ibland lagas mat som till fyra hungriga tonårssöner, och nu finns det två unga män där (med hans äldste kusin, 22 år, inräknad).

Det behövde göras ett tåg-bussbyte i Göteborg, så jag följde med upp dit och såg till att vår förstfödde fick lunch samt vad han tyckte att han behövde för att klara bussresan. När han hade gått på bussen fick jag tag på en returbiljett ganska snart och åkte tillbaka hem. Men tågresan ner var inte alls rolig. Dels var det varmt, och kylsystemet var verkligen sådär, dels blev det förseningar, och det kändes extra tomt utan den långe gänglige unge mannen som bär en deerstalker (Sherlock Holmes' hatt, anm.).

Min käre make och vår valp mötte på stationen i Lund. Valpen var ganska slutkörd av hettan och bilturen redan då; vad maken hade att säga om saken vet jag inte. Han säger inte så mycket. Dessutom hade han orkester samma kväll, så det var jag och djuren.

När den jämförelsevis minimala disken blivit avklarad på ungefär fem minuter, inklusive torkning av glas och bestick, konstaterade jag att det kanske var dags att minska på tvättberget – som inte var så stort heller.

Imorgon eftermiddag återförenas vi med vår yngste son – tiden dit kändes väldigt lång igår. Vad var det nu vi gjorde innan vi blev föräldrar för dryga sexton år sedan...?