Hur ska vi kunna göra någonting, utan Agnes?

Lördagen den 2 mars somnade Maries dotter Agnes in efter att vårdats palliativt en lång tid. Agnes var bara 6 månader när man upptäckte att hon hade en mycket elakartad hjärntumör som inte gick att behandla. Det besked som Marie och hennes familj då fick är det värsta man kan få som förälder och i Maries text skriver hon om sina tankar från Agnes sista tid i livet och hur man som förälder ska försöka gå vidare efter att ha genomgått något så ofattbart hemskt som detta. Alla våra varmaste tankar går till Marie och hennes familj!

Fredagen den 1 mars 2019:
När man väljer att skaffa barn så skapar man sig också en vision om hur man vill att framtiden ska bli. Man börjar drömma och smida planer gällande både det ena och det andra. De planerna gör en generellt väldigt lycklig och tillfreds, och livet får på något sätt en ny mening. All planering sker ju utifrån den familjen man har, och alla bitar faller sakta men säkert på plats. Man ser sin framtid klar och tydlig, och blir varm inombords när man tänker på hur det kommer att bli.

När Agnes föddes så blev vårt liv komplett. Det enda som saknades var egentligen ett hus, men det fanns också med i de där framtidsplanerna jag nyss nämnde. Sen blev hon sjuk, och allt som vi försökt bygga upp raserades. Inte i en enda av dom där planerna fanns sjukdomar med i bilden. Faller sen en bit så faller alla andra också, och nu står vi här i spillrorna av vårt liv och funderar på vad vi ska ta oss till härnäst. För alldeles för snart kommer vi behöva göra om alla våra planer. Utan Agnes. Och hur ska vi kunna göra om alla planer utan Agnes?  Hur ska vi kunna göra någonting, utan Agnes?

Det jag tänker på allra mest när jag sitter här och ser henne sakta försvinna framför ögonen på mig, är att vi inte bara förlorar vår dotter. Vi blir bestulna på hela vår framtid, och alla våra drömmar. Vi förlorar inte bara den hon är, utan den hon skulle ha blivit. Den hon aldrig kommer få chansen att bli. Vi kommer aldrig få se henne växa upp, lära sig gå eller cykla. Hon kommer aldrig få lära känna sin fantastiska storebror, eller uppleva lyckan av att busa med sin pappa. Vi kommer aldrig få höra henne skratta eller sjunga, och det känns som att livet har rånat oss på alla lyckliga stunder. Stunder man så många gånger föreställt sig, men som man plötsligt inte längre kommer få.

/Marie, Agnes mamma