Vad är vad?
Då var det Valborg igen. Barnen undrar varför vi firar Valborg och jag väljer den enkla förklaringen att vi firar vårens återkomst.
”Men, det är ju vinter" svarar grabbarna i kör. Deras reaktion kan förklaras men två omständigheter, för det första fira vi Valborg i fjällen. För det andra snöade det 15cm på förmiddagen.
Jag kan förstå att dom båda tittar skeptiskt på mig när jag lägger ut texten om almanackan, årstider och traditioner. Jag inser snart att jag står och pratar för mig själv då grabbarna redan startat en lek med alla andra barn i den största snödrivan vid majbrasan. Min tankar vandrar vidare och jag minns att vi för två år sen firade Valborg i Stockholm i väntan på Noels operation.
Tumören var tillbaka och skulle avlägsnas med kirurgi direkt efter helgen. Vi har haft tur, jag vet det. Jag känner allt för många som har haft och har det värre. Men ibland brottas jag med frågan, vad är vad? En av de vanligaste frågorna vi får nuförtiden handlar om framtida men sjukdomen och behandlingen kan ge. Vid en snabb okulär besiktning av Noel syns inget av den kamp om livet han uthärdat. Som så ofta i dessa sammanhang finns det inga 100% säkra svar. Vad vi och andra i liknande situation kan förvänta oss är att sjukdomen och behandlingen kommer att ha konsekvenser.
Cellgifter ställer till mycket i en kropp för att inte tala om strålning och kirurgi. Dessutom var Noels å ung att det i stort sett inte finns någon data på förväntade sena komplikationer. Jag tror dessutom att nästa alla föräldrar någon gång tittat på sitt barn och tänkt att någon MÅSTE vara fel, jag gör det ofta, eller ofta föresten… hur som helst oftare än jag erkänner när jag sitter och pratar barn med andra föräldrar.
Ett par exempel: När min femåring helt plötsligt börjar prata bäbisspråk, när min femåring helt plötsligt vägrar ha stövlarna som han haft de senaste månaderna eller när min femåring säger att hans favorithockeylag är Frölunda… Ni hör ju, nått ÄR fel! En vanlig femåring säger ni och det är säkert så, men vi i vår situation har inte bara eventuellt släktskap med brevbäraren, tillfällig sinnesförvirring eller femårstrots att ta hänsyn till.
Det kan vara en följd av sjukdomen eller behandlingen. Det är tillexempel troligt att balansen fått sig en törn av strålningen. Så, varje gång Noel ramlar finns inte bara oro för skrapsår, utan ibland en kort fundering om VARFÖR han ramlade. Eller när han blir förkyld och hängig så är det klart att jag och min fru utbyter en kort blick som innehåller så mycket mer än en undran om hur hög feber han har.
Varför har han feber? Här gäller det att hitta balans, vi behöver vara mer vaksamma men samtidigt leva livet här och nu. Mitt sätt att hantera detta har blivit att tillåta mig tänka tanken, släppa den och inte förebrå mig själv för att ha ödslat tid och känslor på den. Det mina damer och herrar är olika svårt.
Till exempel är det mycket lättare att göra när Skellefteå AIK just värvat en center än när samma AIK förlorar en kvartsfinal i SM-slutspelet på en tappad, kvarglömd klubba. Jag antar att detta kommer att fortsätta väldigt länge. Det gör det ännu mera viktigt att vara snäll mot sig själv och inte älta, utan tänka tanken och släppa den.
Jag önskar att det fanns ett universellt svar på hur man gör detta på bästa sätt men det gör det tyvärr inte. Vi är tacksamma för att Noel kollas upp med MR var sjätte månad. Det ger oss vetskapen att OM tumören kommer tillbaka så kommer den inte att få växa ifred.
”Dom säljer festis och muffins där borta. Dom är gratis. Får jag köpa en?” Denna fråga kommer från en femåring i klädd i overall och en aldelens för stor mössa som kallar mig Pappa. Och i och med det är jag tillbaka i verkligheten och känner att jag behöver en kopp av det där kokkaffet som dom också tydligen säljer till det humana priser gratis där borta. Jag hoppas att vi och ni får fira nästa Valborg på bästa sätt, oavsett varför den nu firas… Grattis på Valborg på er.
//Fredrik