"Var det du älskar mest hos den du har förlorat"

Nu är det två år sedan Luca tog sitt sista andetag. Om en månad ska han till sist få ett litet syskon - en lillebror. Jag skriver ”till sist” för vägen hit – till att sitta här med min stora mage och känna lillebrorssparkar – har inte (heller) varit lätt. Den har inneburit sin egen kamp, med nya sjukhusbesök och många besvikelser.

Luca var mitt allt och redan innan han tog sitt sista andetag - när vi visste att det inte fanns några behandlingar kvar som skulle kunna rädda honom - så visste jag att min väg vidare i livet var sammanbundet med ett litet syskon.

Var det du älskar mest hos den du har förlorat, läste jag vid något tillfälle efter att Luca dog. Först tänkte jag att då skulle jag vara en sushiälskande legomästare. Men så kom jag på att Lucas starkaste karaktärsdrag var hans otroliga livsglädje. Förutom enstaka alltför svåra stunder så präglades hans dagar av en outsinlig nyfikenhet och entusiasm för livet. Det är det jag vill inspireras av. Det är det jag vill följa. För mig så har livsglädjen funnits i längtan efter att få vara mamma igen. Inte bara på det existentiella sätt som jag alltid kommer att vara mamma till Luca. Utan på alla världsliga sätt som det innebär att vara mamma till någon i den fysiska världen.

Luca fick inte mer än sina fem år, men jag lever fortfarande. När jag gör saker som väcker livsglädjen så tänker jag inte att det är att gå vidare från livet med Luca. Tvärtom. Jag tänker att det är så som han lever vidare - att jag gör det för Lucas skull. Jag tänker att det är vad han hade velat. Vad han vill. Han vill att hans mamma ska leva vidare. Han vill ha sitt lilla syskon och han vill att jag ska älska det syskonet så som jag älskade – och alltid kommer att älska - honom. Han vill att jag ska leva fullt ut i det liv som han inte fick ha kvar – men som jag fortfarande har. Genom att låta mig inspireras av honom så finns han kvar och hans liv och allt kämpande får mening.

Ett citat från en av Kristina Lugns pjäser går så här: Det är ett sorgearbete att leva. Om man inte förstår det blir man aldrig glad. Jag tänker att det är kanske aldrig så sant som i livet efter att ha begravt sitt barn. Men kanske också sant för livet i allmänhet. Det kanske bara är en gradskillnad. Kanske finns glädjen alltid på andra sidan sorgen – eller i mellanrummen mellan det där sorgearbetet som pågår hela livet. Det är i alla fall där jag hittar den – den där entusiasmen för livet som Luca hade med sig från första till sista dag. Som alla behandlingar och ingrepp och biverkningar och smärtor aldrig kunde ta ifrån honom. Jag når den genom sorgen och, när det är nödvändigt, genom kampen till det som får livsgnistan att spraka till. När jag hittar den så tänker jag att jag gör honom stolt. Att det är just så som Luca lever vidare – genom sin mamma, familj och vänner, genom sin lillebror som snart ska få möta världen - men också genom alla som på något sätt kämpar sig igenom livets sorgearbete och låter sig träffas av den där gnistan på andra sidan.

/Erika Larsson