"Här jobbar inga vårdbiträden"

...eller hur var det nu igen? Förr i tiden fanns det vårdbiträden lite varstans. Ni vet, de där längst ner i vårdhierarkin som skötte stort som smått, hygien och andra dagliga behov - en del hade utbildning, andra inte.

Jag har själv fuskat som vårdbiträde, både under studietidens somrar för länge sedan och lite senare i livet under en arbetssökningsperiod. Min bestämda åsikt är att världen skulle se väldigt annorlunda ut om alla hade provat på det yrket. För om man vet att det inte är någon självklarhet att man kan resa sig på sina två ben och öppna ögonen på morgonen så betraktar man livet på ett lite annat sätt: man känner sig tacksam för en ny dag. Min bild av många andra cancerföräldrar är att de betraktar livet ur ett liknande perspektiv.

Tillbaka till vårdbiträdena. De som tvättar patienter, klär dem, hjälper dem till toaletten, ger dem viss medicinering och även gör vissa vårdinsatser efter delegering från sjuksköterskor, slänger solkiga lakan och täcken i tvätten och mycket annat. De jobbar inte på sjukhus, säger du kanske, de finns bara inom äldreomsorgen numera. Det är så väl ordnat att vi föräldrar numera får sova hos våra barn på sjukhuset, och det är jag tacksam för. Det gjorde det lite lättare att inte behöva lämna sitt svårt sjuka barn och kunna finnas där, oavsett vad som hände och hur det gick.

Som föräldrar fanns vi vid vår sons sida dag och natt. En förälder lämnade sjukhuset på kvällen för att ta hand om storebror. När lillen var inlagd var han eller sov han aldrig ensam på sjukhuset, vilket var en trygghet för honom – och för oss.

Vi tvättade honom, hjälpte honom att klä sig, bar honom ibland när han inte orkade gå, trugade med mat, gav honom mediciner och hjälpte honom till toaletten eller fyllde flaskor när man ville att vi skulle samla urin och mycket annat. Vi vakade över honom när han behövde få blod eller trombocyter. Vi försökte få svar på hans många frågor och ställde naturligtvis egna, för vi behövde förstå så mycket som möjligt för att veta vad vi skulle vaka över och rapportera.

I en avdelningspärm vi läste stod det ungefär så här: “Ibland kan du som förälder behöva komma ifrån...”. Jag smet ibland iväg en kvart till massagefåtöljen när sonen somnat vid tiotiden på kvällen. Fåtöljen fanns där tack vare änglar som gjorts av flinka fingrar och genererat mycket pengar genom duktiga säljare. Änglapengen stod också för Wii-konsoler på rummen, filmer och spel och mycket annat som gjorde all vår sjukhustid så mycket lättare. Hundra dagar tillbringade vi på sjukhus med eller utan övernattning under behandlingsåret, varav ungefär hälften var planerade. Några gånger var vi inlagda när Barncancerfonden Södra bjöd på fika eller middag – de kvällarna var välkomna avbrott.

Vid ett tillfälle ville jag fråga läkaren om trombocyter. “Menar du varför han ska få dem?” undrade läkaren. “Nej, jag förstår att han behöver dem, men jag undrar om det är något speciellt jag behöver hålla koll på”, svarade jag. Jag såg det som min plikt att vaka över min son; det gjorde ingen annan bättre än en förälder. På så vis kunde jag meddela mer kvalificerad personal om han skulle behöva hjälp under transfusionens gång. De flesta som fick frågor var väldigt öppna och benägna att svara eller ta reda på svaren, och det uppskattade jag mycket.

Jag är av åsikten att det jobbar ganska många vårdbiträden på sjukhus, åtminstone på våra barncanceravdelningar runt om i landet. Deras arvode består av tillfällig föräldrapenning för allvarligt sjukt barn, så de arvoderas inte av sjukhuset, men de är en av många viktiga länkar som måste fungera för att cancervården ska fungera. Sedan jobbar en hel del av dem hemma med att medicinera sina barn och ta hand om dem efter den mest intensiva delen av behandlingen. Och vilka de än är eller i vilken fas de än befinner sig i så tar de emot mycket. Det här är min hyllning till dem – ja, oss – alla.

//Kristina Runyeon-Odeberg