Världsläget

Vår gästbloggare Magnus Frid reflekterar över händelser som drabbar oss; såväl i den stora världen, som i den lilla.

När man hämtar sig från perioden med barncancer i familjen så visar det sig att man faktiskt kan bli mer orolig för händelser i omvärlden än hälsoläget i familjen. För tre år sedan var det tvärt om. Den arabiska våren pågick ju för fullt då, med krig i Libyen och upptakten till inbördeskriget i Syrien. Det gick väl inte helt spårlöst förbi, men var något väldigt avlägset jämfört med Julias perioder under intensivvård.

Sedan när hon återhämtat sig så väl att hon kunde tillgodogöra sig någorlunda vanlig mat igen (om än i flytande form i sond), så utförde Breivik sitt terrorattentat. Det nådde faktiskt fram till oss, om än i ett slags dimma. Det tog något dygn eller två innan det gick att uppfatta samma sak som folk i omgivningen förstod under de första timmarna efter attentatet.

Situationen i Ukraina framträder mycket tydligt, inte alls som i en dimma som för tre år sedan. När man iakttar hur ett inbördeskrig medvetet har provocerats fram under de senaste månaderna är det nästan så man längtar tillbaka till tiden med barncancer i familjen. Då hade man i alla fall sluppit uppfatta eländet i all sin hemskhet. Ska vi ta det som ett friskhetstecken att att vi nu bättre förmår se hur sjuk världen är?

För övrigt har det varit många lediga dagar nu kring Valborg. Det är nästan svårt att som vuxen hinna med allt som behöver göras när det händer så mycket intressanta saker för barnen. En ombyggd lekplats i Nolhaga (största lekplatsen i Alingsås) måste ju lekas in ordentligt. Den är verkligen rejält förbättrad med mycket mer utmaningar för barnen. Så mycket barn som var där under lördagen (familjedag med cupcake-tävlig, ponnyridning och annat) har jag aldrig sett förut. Men de allra flesta var upptagna med den nya lekplatsen. Så många som var där nu gick inte ens att knö in på den gamla lekplatsen.

Det var fascinerande att se hur barnen organiserade sig själva i välordnade köer till snurriga lekredskap och inte-nudda-marken-banan. Först trodde jag att det var en halvcirkel med tjugotalet åskådare som man såg, men det visade sig vara kön till att få snurra i en sorts slänggunga.

Familjedagen inträffade samtidigt med en fikafest i stan. Ett av caféerna hade pannkaksbuffé; perfekt för hungriga barn som just rasat av sig på lekplatsen. Maskrosorna i gräsmattan har fått vänta på att bli uppryckta med rötterna, för lekandet har varit viktigare. Kanske ska vi skaffa maskrosor till matbordet istället?

/Magnus