Vattkoppor - en sådan vanlig barnsjukdom kunde ta död på mig

Jag skulle vilja tacka er som gett mig så fina kommentarer på mitt första inlägg. Det värmer så i mitt ärrade porta-cath-bröst. Det blev så uppmärksammat att radio P4 kom hem till mig för en intervju i min soffa. Mycket har hänt sedan i våras då mitt inlägg publicerades. Jag har lyckats fylla 33 år, fått fast jobb och jag älskar dessutom mitt liv ännu mera. Livet kan bli bra.... som Håkan sjunger. Man måste dö några gånger innan man kan leva. 

När jag var liten kunde jag inte leka med andra barn under cellgiftsbehandlingarna. Förutom andra sjuka barn då. I Lund hade vi lekterapin, som låg på första våningen, till vänster när man kom in genom huvudentrén, vid den då sittande jätteelefanten. Rakt fram fanns det massor av konstgjorda träd som jag älskade att klättra på. Till höger låg hissarna. Jag minns att jag en gång fastnade i hissen på väg ner till Mariann på lekterapin. Efter den gången blev jag rädd för hissar och började gå i trapporna istället. 

Mariann på lekterapin var en riktigt varm människa. Ser henne framför mig lika tydligt idag som jag gjorde då. Och att komma ihåg hennes namn är lätt. Hon heter som mitt favoritgodis.  

På lekterapin fick man måla på speglar. Leka med dockor, pyssla och framför allt, där fick man vara som vilket barn som helst, där lekte man med andra barn. Vissa barn var piggare än andra, men lekte det gjorde vi ändå. Det var där jag målade en tavla som fick åka med till en utställning i York som ligger i England. Tavlan kopierades och fanns i två exemplar. En tavla finns hemma hos min mamma och den andra hängde trots flytt till nya lokaler kvar på lekterapin. Undrar om den hänger kvar där än idag?

Något som jag alltid såg fram emot när det var dags för behandling i Lund var att få köra den eldrivna leksaksbilen nere i kulvertarna. På så sätt blev det roligare att ta sig till jobbiga provtagningar. Det måste sett roligt ut, en liten 4-åring som gasar på och efter sig har hon en springandes pappa. För det var han som fick hålla koll på droppställningen så att även den hann med i farten. 

Usch droppställningen hade jag förträngt. Den var med en konstant. Som om man hade en ny bästis som man hasade efter sig hela tiden. Sjuksköterskorna försökte göra den mindre jobbig genom att blåsa upp gummihandskar som vi sedan fick måla på, dessa satte man fast i toppen av droppställningen. När jag tänker efter så såg dom små "ballongerna" rätt läskiga ut.

Droppställningen gjorde allting så obekvämt. Man var ständigt uppkopplad till denna stålgrej. Från porta-cathen på bröstet, via en slang upp i en påse som hängde flera meter upp, i alla fall var det så det kändes. Det spändes och drogs i bröstet på mig om man glömde bort att rulla med sig sin ställning. En gång så råkade jag dessutom hoppa från en lite högre höjd utan att tänka på mitt "bihang" och hela kopplingen från porta-cathen slets loss. Kan än idag känna känslan från mitt ärr på bröstet. Det svider liksom till lite. 

Väl hemma i Pukavik var det svårt att leka med andra barn. Speciellt om någon var snuvig eller som en gång när julen skulle städas ut hos en kompis. Alla barnen på gatan var där och ett av barnen hade vattkoppor. Resten av barnen hade haft det, men inte jag. Då fick jag sitta påklädd i vinterkläder utanför köksfönstret och dricka saft och äta kakor för att inte bli smittad. I efterhand borde jag kanske inte varit med alls. För vattkoppor fick jag ändå. Eller en. Då blev läget kritiskt och jag fick åka till Lund och få ett "motgift" som transporterades till sjukhuset via helikopter. En sådan vanlig barnsjukdom kunde ta död på mig. Sedan dess har jag inte haft vattkoppor. Jag vet fortfarande inte om detta gjorde mig immun. Jag har försökt ta kontakt med vårdcentralen angående detta. Man borde väl ändå kunna ta ett enkelt blodprov för att kolla upp denna sak, men jag får mest ett litet hånfullt skratt dom gångerna jag har försökt, så jag gör det som är lättast. Att helt enkelt undvika barn med vattkoppor så långt det går.

/Emelie Östensson