Vi föll ihop, men aldrig isär
Våren 2015 blev min systerdotter Estelle, 5 månader, diagnostiserad med cancer. Den här texten kommer inte handla om cancer eller vad vi varit med om. Den här texten kommer inte heller handla om Estelle, utan om hennes mamma. Min syster. Min Amanda.
När Amanda berättade för mig att Estelle låg i hennes mage grät jag i timmar. Jag grät, Amanda grät och vi kramades länge länge. Det hade varit vi, i hela mitt liv. Det hade aldrig funnits något som var mer vi än vad jag och Amanda var. Vi var dom där systrarna som smög över till varandra om nätterna för vi älskade att sova i samma säng, som berättade hur mycket vi älskade varandra innan vi ens visste vad det betydde och som gjorde allt för varandra och med varandra. Jag förstod att hon nu skulle få en ny person som skulle vara hennes och jag var så orolig att det inte skulle få plats mer kärlek i hennes hjärta. Att det inte skulle få plats fler ”vi”. Nu vet jag att hjärtan växer. Att alla som behöver få plats, alltid får plats. Amandas hjärta rymmer så mycket mer än vad jag någonsin kunnat tro. Det rymmer kärlek och det rymmer tyvärr, efter 2015, så mycket mörker.
Förut trodde jag att man bara sörjde om någon dog. Nu har jag breddat mitt synsätt på att sörja och förstått att det finns så mycket mer man sörjer och vissa saker sörjer man föralltid. När någon i ens familj blir allvarligt sjuk är det mycket man sörjer. Man sörjer sin vardag som förändrats, vänner som inte vågar stanna och nya vanor man tvingas skapa. Man sörjer tiden i sitt liv som man aldrig får tillbaka, man sörjer att högtider firas på sjukhuset och man sörjer förändringen man inte valde.
Att gå från att ha en syster till att ha en syster vars barn har cancer förändrar. Det hade som ni förstår, alltid varit vi. Jag var van vid att alltid ringa henne, alltid söka svaren hos henne och alltid, utan att någonsin bli dömd, dela allt med henne och hon delade allt med mig. När Estelle blev sjuk var det inte bara Estelle jag sörjde. Varken under behandlingstiden, eller tiden efter. Den jag sörjde, och kanske saknade mest av alla, var min syster. Den jag behövde mest av alla, var min syster. Den enda som inte var tillgänglig under den här tiden var min syster, Amanda.
Jag visste precis hur det var att vara syster till Amanda, jag kunde det utantill. Jag visste att hon skrattade åt mig när jag dansade på ett visst sätt, jag såg direkt om hon behövde tröst och jag visste när hon ville att jag skulle besvara hennes funderingar och när hon ville att jag bara skulle lyssna. Jag kunde kolla in i hennes ögon, dom som ser precis ut som mina, samma färg, samma form, samma mönster, och veta exakt vad hon behövde. Men vad behövde hon mig till nu? Vilken syster skulle jag vara? Vad skulle jag säga och hur skulle jag trösta? Vad underlättade och vad var olämpligt? Nu, flera år senare beskriver så många mig som den som alltid kom med skratt, med humor och med tålamod. Jag ser det inte så. Jag var bara hennes syster. Jag fanns bara där. Jag visste inte vad jag gjorde, varje dag var en chansning. Det var inte meningen att jag skulle lätta upp stämningen, eller försöka få henne att tänka på annat. Jag var bara där. Lika mycket för min egen skull. Jag ville inte vara någon annanstans.
Amanda var och är min största trygghet och skulle hon gå sönder trodde jag att den tryggheten skulle gå sönder med henne. Alla som är närstående gör bara sitt bästa. Ingen vet bättre. Jag visste inte hur jag skulle hantera sorgen över att Estelle fått cancer. Jag visste inte hur jag skulle hantera min systers rädsla eller förtvivlan. Än idag, så många år senare och trots att Estelle idag mår bra, är det många situationer jag inte vet hur jag ska hantera. Det enda jag vet är att det inte är viktigt att göra rätt, det enda jag vet är att stanna kvar.
Den Amanda jag alltid haft, försvann lite mer för varje dag som gick innanför sjukhusväggarna. Jag förstod det och jag ifrågasatte det aldrig. Amanda var nu mamma till ett barn med cancer. Jag sa aldrig till henne att jag saknade henne som hon en gång varit, för jag förstod att hon, likt alla vi andra, skulle komma ut ur det här förändrad. Vår familj valde inte att gå den här vägen. Ingen av oss ville gå där, men vi alla fick göra det. Vi valde att göra det tillsammans, men alla på sitt sätt. I olika tempon, olika tider. Ibland var det mörkt när vi gick, ibland var det ljust. Det kunde vara helt okej för någon av oss medan den bredvid fick kämpa varje steg i motvind. Vi föll ihop, men aldrig isär.
Jag fick lära känna Amanda på nytt och gör det fortfarande. Jag saknar min syster som jag hade henne då och jag sörjer att det blev som det blev. Men jag kan omöjligt veta, att bara för att det blev annorlunda, blev det sämre. Det kom inget bra ur att Estelle blev sjuk men vi kan välja att se de bra sakerna av det vi har nu och vi väljer att göra det varje dag. När vi inte orkar att se det, så sörjer vi att det blev som det blev.
Den systern jag har idag är den bästa systern jag någonsin haft. Ibland är hon min storasyster, och ibland är hon min lillasyster.
Amanda sa en gång till mig: ”Vi har varandra till allt man någonsin kan ha varandra till”. Det är så det är, att vara syster. Att vara syster är att vara allt man någonsin kan vara. Och sedan villkorslöst ge det till någon annan.
Trots allt, tack vare allt.
/Emilia, syster till Amanda och moster till Estelle