Vi går mot ljusare tider

Igår var det två år sedan fick Cornelia sin sista planerade behandling. Vi satte nålen i porten och traskade runt på sjukhuset med slangen in under tröjan.

Vi planerade mys och firande till kvällen. Vi såg försiktigt fram emot julledighet och familjetid i överflöd. Det låg en oro för att släppas från täta kontroller, vård och mediciner. Kunde det verkligen vara utplånat? Vi vågade inte tro att två och ett halvt jävla år hade kommit till sitt slut. Helvetet skulle vara över nu.

Två år sedan. Och nu har porten opererats ut. Ett steg i taget. Oron kommer nog alltid att lura bakom varje hörn men vi har snart lagt lika mycket tid bakom oss som behandlingen är lång. Vi går fortfarande på kontroller regelbundet och det håller mig lugn.

Vi har bakat lussekatter. Vi har en gran i vardagsrummet. Vi har pyntat lite för mycket. Vi har sett på adventskalendern. Vi har bakat pepparkakor. Vi har en doft av hyacint i huset. Vi har slagit in paket. Vi har inga planerade sjukhusbesök utan är tillbaka i vardag med allt annat det innebär.

Det känns passande att det var just på vintersolståndet som Cornelia fick sin sista behandling. För två år sedan. Och vi går mot ljusare tider.

/Malina, Cornelias mamma