Vilse i mitt livs gränssituation

Redan i våras insåg jag att den här hösten skulle bli fullmatad, på gränsen till ogenomförbar. Ett heltidsjobb inom folkbildningen, ett spännande musikterapiprojekt vid sidan av, samt ett tjugotal teaterföreställningar som frilansmusiker runt om i Sverige. Och fyra barn på det, plus ett hus som behöver tas om hand. Men visst skulle jag klara av det, som jag alltid gjort när dagarna packas till bristningsgränsen. När en klarsynt vän frågade “men hur ska du hinna med allt det där?” kände jag en mallig tillfredsställelse, snarare än gnagande oro och stress.

Men så började min nioårige son få problem med sin redan känsliga mage. För att vara en energisk pojke som älskar fysiska aktiviteter, märkte vi att han ofta tappade orken oroväckande snabbt. Under sommarens semesterresa till Sicilien blev han sittandes på en sten vid vattnet, medan hans tvillingsyster redan var långt ute i Medelhavet. Efter en natt med andningssvårigheter tvingades vi till akuten på sjukhuset i Taormina. Där upptäckte de ojämnheter på hans lever och efter ambulansfärd vidare till sjukhuset i Catania konstaterades en långt framskriden levercancer med metastaser i både lungor och hjärta. Att flyga hem var alldeles för riskfyllt med tanke på hans låga syreupptagningsförmåga, vilket gjorde att cytostatikabehandling inleddes omedelbart. Vi blev kvar på sjukhuset i Catania i en månad innan vi kunde åka hem. Plötsligt hade min familjs tillvaro vänts upp och ned, och vi blev tvungna att börja ställa om till en ny verklighet. 

Under den första tiden slöts bubblan kring familjen, allt handlade om att överleva både mentalt, och för Theo även fysiskt. När sommaren var slut kom tankarna på allt det där som skulle hinnas med under hösten. Och jag insåg snabbt att inget av det som jag pressat in med kofot i kalendern, skulle kunna gå att genomföra. Alla föreställningar behövde ställas in, jobbet pausas, projekt blåsas av. Allt som var kvar var oro, stress och sorg över sjukdomen, ekonomin och spruckna drömmar.

För att orientera mig i detta kaos, har kontakt med psykologer inte riktigt räckt till för mig. Däremot har vissa filosofers tänkande hjälpt mig mycket. En av dem är Karl Jaspers, som myntade uttrycket gränssituationer. De är de omstörtande tillfällen i livet som skapar starka känslor av oklarhet och vilsenhet, och som tvingar oss till förändring vare sig vi vill eller inte. Det går heller inte att förbereda sig på dem fullt ut. Att bli förälder är en gränssituation, en skilsmässa en annan. En mammas död. Eller att ens barn får cancer.

Men en gränssituation är inte bara slutet på något, utan kan innebära en öppning till nya möjliga val i livet. De tvingar fram tankar kring tillvaron som inte hade blivit tänkta om det inte vore för den förändrade tillvaron. Och sakta märker jag hur andra känslor börjar smyga fram. Ett lugn mellan oron, tankar på möjligheter istället för hinder. Ett ständigt föränderligt lapptäcke av sjukhusbesök och hemsjukvård, men däremellan glimtar av något som jag inte haft så mycket av innan: Tid för eftertanke. Och med det, en känsla av skam inför den höst jag så minutiöst hade packat, som en elefant inklämd i en Fiat. Hur tänkte jag egentligen? En märklig och lite tabubelagd tanke infinner sig: Har jag blivit räddad från en trolig utbrändhet på grund av min sons cancer? Många av oss känner ju personer som vittnar om hur de går in i väggen helt utan att ha insett att deras stressade tillvaro varit en tickande bomb. Att jakten på självförverkligande, pliktkänsla och andra faktorer varit osynliga fram till att kroppen plötsligt gör halt mitt i steget.

Nu har jag en nästan helt oplanerad höst framför mig. Visst är det många planerade och akuta sjukhusbesök, en stundande operation i en annan stad och en försiktig jobbstart några timmar i veckan, men till skillnad från hur hösten skulle ha sett ut är kalendern gles och alltid skriven i blyerts på grund av ständigt ändrade planer. Och jag inser att det måste få vara så, att självet får vänta med att bli förverkligat, att jobbet får göras av mina kollegor eller inte alls, och att publiken gott får se alla föreställningar senare.

Slutligen, att ha fått tid att stanna upp och möjligheten att ”bara” vara pappa är något som jag är tacksam över. Även om jag mest av allt hade velat slippa orsaken till detta tvärstopp mitt i livet, så är det fantastiskt att ha mycket tid till att finnas till hands för barnen, som ett brummande kylskåp dit de kan gå om de behöver något. En känsla som jag hoppas jag har kvar även på nästa Fars dag, då min sons cancer förhoppningsvis är besegrad och gränssituationen är över.   

/Oskar