Vägar genom sorg

Det blir allt vanligare att blogga under barnets sjukdomstid och att bloggen sedan övergår till att bli en minnessida. Många upplever det som ett stöd att få skriva av sig sin sorg och få respons från andra som delar med sig av minnen eller ger tröst. Men det finns ett par saker man bör tänka på. Nätet är offentligt och det du upplever är mycket privat, om än sorgen delas av många.

Planera

Innan du gör en webbplats så bestäm hur länge den ska ligga uppe, till exempel tre månader. Annars kan du få dåligt samvete och skuldkänslor mot den döde när du inte längre uppdaterar den dagligen eller varje vecka.

Tänk på att allt som läggs ut på nätet finns kvar. Även om du tar bort webbplatsen eller bloggen finns informationen kvar och det kan dyka upp exempelvis bilder på den döde långt senare.

Skydda uppgifterna

Var försiktig med personliga uppgifter. Använd dig av lösenordsskyddade webbplatser. Dina personliga uppgifter kan annars utnyttjas och dessutom kan det vara så att du om några år inte alls vill att en eventuell framtida arbetsgivare ska ta del av din sorg eller att det döda barnets syskon vill synas på begravningsbilder. 

Vill du skriva av dig på nätet, vilket kan vara skönt, så håll dig anonym. Det finns många forum där du kan skriva och få utbyte med andra i liknande situation. 

Lämna inte ut andra personer i din blogg. De kanske inte alls vill ha sitt privatliv offentligt och sökbart via internet.

Den största sorgen

Att förlora ett barn är det svåraste du kan uppleva som förälder. Hela världen skakas om och ingenting känns längre självklart. En människa i stark sorg är i en kris och upplever att hennes tillvaro är allvarligt hotad. Tidigare erfarenheter räcker inte till för att hantera förändringen.

Hur man reagerar beror på vem man är. En trygg person är bättre rustad än den som har mött många besvikelser. Yttre faktorer som familj, vänner och ekonomi spelar också in. Kulturell bakgrund har stor betydelse, liksom tidigare erfarenheter.

Alla sörjer olika

Gamla händelser kan komma upp till ytan så att sorgen blir starkare än vad man skulle kunnat föreställa sig innan. Det finns lika många sätt att sörja som det finns sörjande. Alla sörjer olika och det finns inget sätt som är mer rätt eller fel.

För den stora gruppen sörjande, som reagerar både starkt och länge, är det en annan myt som skapar problem. Det är myten om sorgen som en process med en tydlig start- och slutpunkt. Den visar sig även i omgivningens reaktioner, där man förväntar sig att allt ska återgå till det normala efter en viss tid. Pressen att besvara frågor med att "det är bättre nu" eller "det går bra" är stark.

Minnena finns kvar

Forskningen om sorg har visat hur viktigt det är för oss att utveckla eller upprätthålla ett inre minne av den som har dött. Det gör att den döde stannar kvar i vårt själsliv och kan fungera som en ”inre hjälp” eller rådgivare. En risk är dock att vi låter den döde få en så framträdande roll i vårt sinne att det gör det svårt att fungera i vardagen vilket är ett tecken på komplicerad sorg.

Om sorgen är lika stark även efter många år och du fortfarande har samma behov av att prata om det som hänt är det bra att söka professionell hjälp. Den består av mer än att »bara prata« för att dämpa de posttraumatiska reaktionerna eller för att lära sig tygla den starka sorgen.

Gemenskap i sorgen

Det finns stöd att få om du vill prata med andra i samma situation eller enskilt. Barncancerföreningarna har ”Vi som mist”-grupper där anhöriga som förlorat ett barn träffas och pratar.

Barncancerfonden anordnar särskilda vistelser för familjer som förlorat ett barn. Frivilligorganisationer som Röda Korset och Rädda Barnen anordnar också sorggrupper och Svenska kyrkan kan erbjuda samtalsstöd för sörjande i grupp eller enskilt.

Du behöver inte vara troende för att vända dig till kyrkan. De som arbetar med samtal som präster, diakoner med flera har tystnadsplikt. Gå in på svenskakyrkan.se och leta upp din församling så hittar du kontaktuppgifter.

Om du tillhör en annan religion kan du vända dig till ditt samfund. Det finns många sorggrupper på internet där människor anonymt berättar om sin sorg och tröstar varandra.

Inget är fel

Det finns en liten grupp människor som inte känner något större behov av att bearbeta sin sorg utan ganska snabbt kan gå vidare i livet. För dessa personer blir det helt fel att tvingas in i ett sorgemönster där de förväntas reagera eller uppföra sig på ett visst sätt. Samhällets förväntningar på hur en sörjande person ”ska” uppföra sig gör att de börjar ifrågasätta sitt eget beteende och fundera över om det är något fel på dem för att de reagerar på det sätt de gör.

Men de allra flesta får kämpa sig igenom kriser, längtan och smärta. Bland dessa är det ganska många som kämpar med komplicerade sorgreaktioner eller posttraumatiska stressreaktioner.

En jobbig tid

Det finns tyvärr ingen enkel väg att ta för att ”hoppa över” sorgen. Istället gäller det att ta sig igenom en smärtfylld bearbetning. Det innebär ofta att konfrontera smärtfyllda situationer och platser för att sedan gradvis försöka sätta ihop bitarna i pusslet igen, kunna greppa orsakerna bakom och ta kontroll över de starka känslorna, få igång vardagslivet och återuppta sina sociala aktiviteter. 

Det kan vara bra att försöka distrahera sig genom att göra saker man uppskattade innan dödsfallet och återuppta sociala relationer för att aktivt arbeta med att fylla tankarna med annat än sorg och saknad. Det gäller både för de som får professionell hjälp och de som tar sig igenom sorgeprocessen på egen hand. Detta kan vara svårt och ansträngande för många, samtidigt som det är väl känt att det är effektivt när det gäller att dämpa depression och gör att vi inte överfokuserar på den vi har mist.

Så sörjer vi - lika men olika

Vi människor sörjer olika och ingen sorg är den andra lik. Någon vill gärna bearbeta det som hänt genom samtal medan en annan kan sitta tyst och fundera eller göra något praktiskt. Det kan leda till svårigheter i en parrelation. Genom att acceptera att ni är olika och låta var och en sörja på sitt sätt kan förhållandet överleva. 

"Vi sörjde på olika vis och många gånger uppstod missförstånd och gräl på grund av olikheterna. Jag ville prata, skriva och vara ensam. Min man gick ut och målade huset", säger mamman till en flicka som dog för sex år sedan.

I parrelationen kan det bli problematiskt om parterna har helt olika sätt att sörja på.

"Min fru sökte mycket närhet efter dödsfallet, men jag hade ett mycket större behov av enskildhet under en period för att kunna tänka och komma i kontakt med mina känslor", säger en pappa.

Man kan också ha väldigt olika behov av kontakt med andra människor utanför familjen, något som kan göra att man har svårt att förstå varandra. En pappa, som förlorade sin treårige pojke, beskriver:

"Jag hade ett stort behov av att komma ut, att gå vidare och träffa folk. Jag blev irriterad på henne över att hon inte kunde låta sig distraheras och tillåta sig att vara glad, att det fanns en skuld i det. Det positiva med att få komma ut och jobba kunde hon inte bekräfta."

Nå fram till varandra

Försök att hålla om varandra och trösta varandra med närhet och ömhet. Man måste inte alltid prata. Och försök ha förståelse för att ni visar sorgen på olika sätt. Det är viktigt att ta sig tid för varandra och relationen. 

Kanske kan ni åka iväg på en helgresa och bara rå om varandra. Men det är också viktigt att komma ihåg att man kan dela mycket men inte allt, eftersom upplevelsen är så personlig. Därför kan man också behöva andra människor runt sig.

I en svensk studie med omkring 500 föräldrar som mist sitt barn i cancer 4–9 år tidigare fann man ingen ökad risk för skilsmässa eller separation jämfört med föräldrar till friska barn.

Sätt att hantera sorg

Hur orkar man gå vidare? Det är en fråga som många sörjande föräldrar får och svaren är säkert lika många. Så här säger en mamma:

"För mig har det varit en stor hjälp att skriva i min blogg som handlar om min döde son. Jag har fått många fina inlägg och de har betytt mycket för mig."

Precis som denna mamma upplever många att det lindrar att skriva om det som skett och även att läsa om andras sorg. Det är också vanligt att titta på filmer och bilder och på så sätt minnas sitt döda barn.

Motion hjälper

De allra flesta som sörjer mår bättre av att röra på sig. Det kan vara att promenera, simma, dansa eller rida – något som du tycker om att göra. Motion får endorfinerna att vakna till liv och det hjälper kroppen att koppla av så du får lättare att sova och slipper spänningshuvudvärk och liknande. 

Ett sätt att komma ur sängen kan vara att ta hand om ett husdjur. Forskning visar att ett husdjur ofta kan få oss att må bättre om vi är ledsna och känner oss ensamma. Fokus hamnar utanför oss själva och vi får ge omvårdnad till en annan varelse som också visar oss tillgivenhet. Låna en hund eller katt om du inte har någon själv. Med en hund kommer du dessutom ut på promenader vare sig det är regn eller sol.

Ensamstående

Om du är ensamstående är det viktigt att hitta ett stödjande nätverk. Det kanske finns hos din närmaste släkt eller bland dina vänner. En kurator kan också hjälpa till. Isolera dig inte utan försök att tacka ja när folk erbjuder sig att hjälpa till på olika sätt. Var inte heller rädd för att själv be om hjälp om du orkar. 

Att sörja ett barn tar för det mesta flera år. Hur många går inte att säga.  Men i sorgen finns också glädjen och du kommer att kunna skratta och gråta under samma dag. Allt är inte nattsvart hela tiden och så småningom blir de ljusa stunderna längre. Du kommer att uppskatta livet starkare eftersom du varit med om det värsta en förälder kan uppleva. Det känns inte så i början, ibland inte på mycket lång tid, men med tiden hittar du ett sätt leva med minnet av ditt barn.

Första året utan barnet

Det första året beskrivs ofta som det tyngsta. Nu ska ni för första gången göra allt det vardagliga och högtidliga utan en familjemedlem. Här får du stöd och tips på hur du kan orka genom denna period.

Tomhet i vardagen

I synnerhet de första månaderna är fyllda av påminnelser. Ett par föräldrar berättar att för deras del utgjorde vardagen det som var svårast att hantera under den första tiden:

"Vi var beredda på att julen skulle bli svår så då hade vi bestämt att vi skulle gå till graven och tända ljus och på andra sätt minnas vår dotter. Men det var mycket värre med de vanliga dagarna i början. Att bara lämna två barn på dagis och skola istället för tre, att bara köpa vinterkläder till två, duka bordet till fyra och inte till fem, alla dessa tillfällen i vardagen när det hela tiden saknades en person. Det var vi inte förberedda på."

Vilsen

En del föräldrar beskriver hur de känt sig vilsna eftersom vardagen sedan ganska lång tid tillbaka uteslutande bestått i att vårda barnet hemma och på sjukhus. Nu ska de återgå till en vanlig vardag, men vad ska denna vardag bestå av?

Den första tiden efter dödsfallet brukar föräldrarna vara sjukskrivna. Läkare kan inte sjukskriva för sorg, men däremot är ju många föräldrar utmattade och deprimerade under en period. Några familjer beskriver här hur det var för dem:

"Man får anpassa sitt liv och ta hand om syskonen, men det är också viktigt att åka bort själva och vårda parrelationen. Hur ska du orka vara förälder om du är sliten, trött och tömd på energi? Man måste odla närhet", säger en pappa. 

Eftersom dödsfallet ofta har föregåtts av en lång sjukdomsperiod bär många föräldrar redan på mycket svåra erfarenheter av långa behandlingar och långvarig stress. Det blir svårt att bearbeta denna tid, eftersom dödsfallet har en tendens att överskugga allt. 

"Den där långa perioden i konstant anspänning satte sina spår. Den gjorde mig glömsk och splittrad och trött flera år efteråt. Jag kan känna skillnad för varje år som går. Gradvis får jag andra reserver och upptäcker saker som går lättare att göra nu än för bara två–tre år sedan", berättar en pappa som förlorade sin son för sju år sedan.

Saknad

Efter begravningen släpper ofta den första chocken successivt. Det är också då som du undan för undan börjar inse att du nu ska anpassa livet till att för alltid leva utan ditt barn. Den insikten är svår att få och tar ofta längre tid än många tror. Det är vanligt att tycka sig höra, se eller känna närheten av den döde både när du är vaken och i drömmen när du sover. Detta kan pågå länge. En pappa berättar:

"Fast det nu är tre år sedan min son dog upplever jag nästan varje morgon, när jag är i det där stadiet av nästan medvetande precis innan jag vaknar på riktigt, ett pang i hjärtat när jag tror att han lever och sedan lika snabbt kommer ihåg att han är död."

Under ganska lång tid är det inte heller ovanligt att tycka sig se sitt döda barn till exempel ute på stan. Samma jacka, hår eller rörelsemönster får hjärtat att hoppas, tills du förstår att du har tagit fel. De här upplevelserna kan lugna och trösta och samtidigt väcka sorg, saknad och förtvivlan när du inser att det som har hänt verkligen är sant. Det är så svårt att förstå att den, som till alldeles nyligen levde och fanns i ens närhet, nu för alltid är borta.

Syskon

Medan föräldrarna har varit på sjukhuset eller varit sjukskrivna under det nu döda barnets sjukdomstid har övriga syskon för det mesta gått i förskola och skola som vanligt. Det fortsätter de med även efter dödsfallet.

"Skolan och förskolan är räddningen för syskonen. Det är en fantastisk resurs som ger struktur och trygghet när allt annat faller samman", berättar en pappa.

Det är viktigt att personalen är informerad om vad som har hänt så att de kan stötta barnet på bästa sätt. Informationen om dödsfallet måste följa med syskonen vidare upp i klasserna och när de byter skola, eftersom reaktionerna kan komma efter ett eller flera år.

Tid för familjen

Syskonen behöver mycket tid tillsammans med sina föräldrar. Här kan omgivningen hjälpa till genom att ge de sörjande föräldrarna praktisk avlastning med städning och annat så att de kan vara med syskonen. Det är okej att någon annan exempelvis kör till träningen då och då, men inte alltid. Mamma och pappa är ändå de som betyder mest och som barnen vill ska dela det de är med om. För syskonen är det viktigt att familjens regler inte förändras så att allt rasar ihop.

Prata om det

Visa syskonen att det är okej att både skratta och gråta. Prata om det döda syskonet och titta på bilder tillsammans. Men prata om det döda barnet som en riktig människa som både gjorde bra och mindre bra saker. Helgonförklara inte det döda barnet. Det blir en tung börda att leva upp till för övriga syskon och det gäller även syskon som fötts efter det att barnet dött och som aldrig träffat sin bror eller syster.

"Vi har tre flickor nu som aldrig har träffat sin bror; den äldsta flickan föddes två månader efter hans död. För dem är brodern väldigt närvarande och de två äldsta har haft perioder i fyra–femårsåldern då de har tänkt mycket på sin bror och varit väldigt ledsna över att han är död. 

Han är fortfarande en del av vår familj och det känns väldigt bra att han lever vidare genom andra. De stora flickorna känner att de har en bror som räknas, som de har berättat om i skolan och på dagis. Vi åker till kyrkogården på hans födelsedag och dödsdag och många högtider. Men vi åker också mycket själva, utan barnen", berättar en familj.

Omgivningen

Folk runt omkring dig kan inte förstå hur ditt liv har förändrats sedan ditt barn har dött. Det kan vara smärtsamt att träffa andra människor eftersom de kommer att reagera på ditt barns död på många olika sätt.

Många föräldrar har gett exempel på hur omgivningen betett sig. Det är till exempel ganska vanligt att de som du trodde var nära vänner försvinner för att de inte klarar av att möta din sorg. Andra personer som du aldrig hade kunnat föreställa dig kommer att överraska genom att visa stöd och omsorg. En del människor kommer att säga saker som är okänsliga och sårande.

Fysisk aktivitet hjälper

Det är känt att motion kan få människor i sorg att må lite bättre och det kan även underlätta sömnen. Det är också viktigt att kunna skratta och ha roligt när du kan. En mamma berättar:

"Min hjärna var helt tom. Det enda jag ville var att höra musik och dansa. Men många fördömde mig. En bekant kom fram till mig och skakade på huvudet och sade: ›Hur kan du gå ut och dansa? Din dotter dog för tre veckor sedan.‹ Jag kunde inte svara. Vem vet förutom jag vad som är bäst för mig? Vem bestämmer hur jag ska sörja? Jag vet att min dotter log i sin himmel. Hon vill att mamma ska vara glad och hon vet att jag älskar att dansa."

Att ta del av andras liv och gemenskap kan också vara svårt i början. Det som har hänt är så totalt livsavgörande och svårt för omgivningen att ta in. 

"Jag har märkt ibland att människor helt har glömt bort att jag har berättat att jag har förlorat ett barn. Det är som om det är för tungt att ta in på något sätt. Därför är det svårt att prata med andra om det, man orkar inte riktigt", säger en pappa.

En mamma, som fick en liten dotter två månader efter sonens dödsfall, berättar:

"I början var det svårt att umgås med andra och prata om andra saker. Jag kände mig så himla ensam och annorlunda. Jag var med i en föräldragrupp med min nyfödda dotter, men det var jättesvårt. Jag berättade om det här så klart, det hade känts väldigt konstigt annars. Men det var svårt att ta del av det vanliga nyföddhetspratet.

Nu har behovet av att berätta om min sons död minskat. Jag känner att jag kan bära det själv på ett annat sätt, att det kan få finnas där samtidigt som andra saker finns. Men det var inte så de första åren. Samtidigt som jag var väldigt tyst om det så var det en väldigt stor del av mig."

Hantera högtider

Vid stora högtider, födelsedagar, skolavslutningar och liknande blir det så tydligt att en person saknas och det tomrummet kan kännas mycket smärtsamt.

En familj berättar att studenten var en av de värsta dagarna. Dottern skulle ha varit med sina klasskamrater på ett lastbilsflak med studentmössan på, men så blev det inte. Hon dog tidigt på våren och fick aldrig uppleva studenten. Familjen var med på avslutningen och tog emot betyget hon skulle ha fått.

"Det gjorde ont att vara med på skolan, se hennes vänner och att hon inte fick vara med. Det kändes orättvist, men vi försökte glädjas med de andra."

Planering

För att underlätta kan ni göra upp en plan för hur ni ska göra vid de olika högtiderna. Kanske är det bättre att fira jul någon annanstans det första året. Många föredrar att resa bort eller ändra lite på traditionerna för att det inte ska bli för sorgligt för eventuella syskon. Andra sätt att orka är att ägna en stund åt att minnas det döda barnet, tända ett ljus, titta i ett fotoalbum och prata minnen eller besöka graven för att sedan fokusera på eventuella syskon.

Samla anhöriga

Andra sätt är att samla familj och vänner vid graven och tända ljus, lägga dit blommor, sjunga tillsammans och sedan ha en picknick eller samlas hemma hos någon för tårta och kaffe. På liknande sätt kan släkt och vänner samlas och skicka upp ballonger eller rislyktor till barnets minne vid årsdagen för dödsfallet.

Barnets saker och rum

Ett gott råd som många familjer ger är att vänta med att städa undan barnets saker och rum. Så här beskriver en mamma sina känslor den första tiden efter begravningen:

"Jag kan inte förstå att vi aldrig mer ska få hålla, lukta, krama, skratta eller prata med vår dotter. Det är omöjligt att förstå. Och eftersom jag inte kan ta det till mig så kan sorgen heller inte slå till med full kraft. 

När jag är uppe i hennes rum och tittar runt och hittar små meddelanden från henne så slår det till ibland. Blixtsnabbt tar det tag i mig och då inser jag. Den känslan liknar galenskap. Jag kan inte förklara det bättre än så."

Spara eller slänga?

Barnets saker är viktiga i början, eftersom de är så förknippade med barnet. Det finns ofta en inre oro för att barnet ska glömmas bort om sakerna försvinner. 

Det är en jobbig process att ta undan sakerna, så låt det gå en tid innan du tar itu med det och låt det gärna ske vid ett naturligt tillfälle. Var lyhörd inför dig själv och andra i familjen. Kanske ska ni måla om och då kan det vara bra att samtidigt plocka undan i barnets rum eller kanske ska ett syskon flytta in i rummet. 

När du tycker att tiden är mogen kan du gå igenom sakerna och bestämma vad du vill behålla som minne, vad du vill ge bort och vad som ska slängas. Men det kan vara vettigt att ha en bortre gräns för sig själv, så att inte barnets rum blir stående i åratal som ett mausoleum. 

"Jag lät rummet stå ganska länge och plockade undan successivt. Jag gav bort mycket kläder. Bilden av henne som sjuk var så stark och de kläder hon hade innan hon blev sjuk är inte som jag minns henne. De betyder inget för mig", berättar en mamma.

Återbesök på sjukhuset

Många sjukhus erbjuder återbesök på avdelningen efter en tid. I de fall sjukhuset inte hör av sig själva är du alltid välkommen att själv ringa och boka en tid för återbesök och samtal med ditt barns läkare.

Det kan vara skönt att få ställa frågor som du kanske har gått och funderat på. Det kan kännas väldigt jobbigt att komma tillbaka första gången, men ändå kännas bra efteråt. En mamma delar med sig av sin upplevelse av att komma tillbaka till avdelningen en tid efter det att deras lille son avlidit:

"I ena hörnet, innan man går in på avdelningen, står alla rullstolar parkerade tillsammans med avdelningens cykel och lånebarnvagnar. Längst in mot väggen skymtade jag den; min sons älskade lilla rullstol som han alltid åkte omkring i. Jag kände hur ögonen tårades och blicken blev suddig.

Jag smet snabbt in genom dörren och vidare in på avdelningen. Min sambo gick före mig in till receptionen och det dröjde inte många sekunder innan den första välbekanta rösten ropade på oss. Allt fler ur personalen slöt upp runt omkring och alla frågade med medlidsamma blickar hur det var med oss och hur vi höll oss uppe.

Jag kände hur hela huvudet surrade och blicken kändes ostadig. Drömde jag, var vi verkligen här igen? Knäna skakade som asplöv och jag kunde inte sluta gråta. Herre Gud, var det så här jobbigt det kändes? 

En av våra gamla sköterskor kom fram till mig, klappade mig på axeln och frågade om vi ville ha lite kaffe. Hon sade att hon kunde följa med oss direkt till samtalsrummet om vi inte orkade gå igenom avdelningen. Jag tackade och följde långsamt efter. 

När vi väl kom fram så slog jag mig snabbt ner i soffan och tog ett djup andetag. Hjärtat slog i hundranittio och pulsen dunkade som stora trummor i mina tinningar. ›Jag hade ingen aning om att det skulle kännas så här jobbigt‹, sa jag till min sambo och suckade.

Han instämde tyst och sedan satt vi bara där en stund och sa ingenting. Vår läkare anlände fem minuter senare och hälsade oss välkomna. Samtalet pågick ungefär två timmar, och vi gick igenom allt mellan himmel och jord angående vår sons sjukdom, behandling, dödsfall och om hur vi hade det så här efteråt. 

Jag nämnde för läkaren att det faktiskt var värre att komma tillbaka till avdelningen nu idag, än det var att komma hem till huset efter det att vår son hade dött. Konstigt, men sant. Efter samtalet så kändes det lite bättre och jag kunde faktiskt förmå mig att gå ut på avdelningen.

Vi mötte ytterligare personal och läkare, men nu hade jag hunnit smälta den första chocken så att jag kunde prata igen. Det var skönt att höra att de tänkte på oss och att de följde vår kamp på bloggen. Vi fick också ett trevligt samtal med en annan mamma (en familj vi lärt känna på avdelningen), där vi satt ner och pratade gamla minnen, hur det gick för dem i behandlingen och om framtiden.

Och tro det eller ej, men när vi skulle sätta oss ner och fika så hittade jag inget mindre än min sons lilla docka som hade kommit bort!  Den låg där helt sonika i en liten dockvagn ungefär som om den ville säga: ›Ja, kommer ni äntligen. Jag har ju legat här och väntat!‹"

Myndigheter och föreningar

En pappa påpekar också att man ska vara beredd på att det plötsligt dimper ner brev från myndigheter och föreningar med barnets namn på och att barnbidraget upphör med ett formellt brev som kan upplevas som känslokallt.

Det finns också vissa praktiska saker som måste avslutas. Om barnet har varit medlem i en idrottsklubb, förening, scouterna och så vidare ska medlemskapet avslutas om det inte gjorts redan före begravningen. Det kan även finnas prenumerationer, försäkringar och annat som ska avslutas eller skrivas över på någon annan.

Släppa taget om smärtan

Här handlar det om hur man så småningom fortsätter att leva sitt liv. Även om ett barn alltid fattas är inte smärtan lika stark som i början.

Leva med saknaden

• Allt eftersom tiden går kommer en del av de saker du har tyckt varit svåra att göra sedan ditt barn dog bli lättare, som att:
• Besöka platser som ni brukade besöka tillsammans
• Träffa andra friska barn som är i samma ålder som ditt barn
• Känna mening i tillvaron igen och hitta en ny vardag
• Acceptera att ditt barn fortfarande är med dig, men på ett annat sätt
• Acceptera att framtiden har förändrats
• Hantera andra människors reaktioner
• Minnas ditt barn med ett leende.

Du kommer att märka att sorgen med tiden övergår i saknad och att det finns sätt som du kan minnas ditt barn på i vardagen som gör att barnet lever vidare i ditt och andras minne.

Glömmer man bort?

En skräck för föräldrar brukar vara att barnet ska glömmas bort eller bara ihågkommas som ett tragiskt minne, inte som den person han eller hon var. Om sorgen, efter många år, fortfarande är lika stark kan man dock behöva få professionell hjälp. Men de flesta kommer att kunna minnas sitt barn med glädje, även om det alltid kommer att fattas dem ett barn. En mamma berättar hur hon gör:

"Jag brukar prata om min dotter Anna med syskonen så att minnet av henne blir de levande, positiva bilderna ur vardagen. Det kan vara att jag säger: Nej, nu gör vi en härlig jordgubbstårta. Det älskade Anna. 

En gång smög hon ut i köket och plockade bort jordgubbarna som dekorerade tårtan. Gissa om hon såg skyldig ut när jag sedan hittade tårtan utan jordgubbar! Eller jag kan säga när vi är ute och går: ”Titta vilken fin kungspudel!”. Det var Annas älsklingshund och hon älskade att busa med vår grannes. 

Jag kan också berätta om vad som gjorde henne sur eller när hon var mörkrädd eller andra minnen som visar vilken person hon var. En människa med många, härliga sidor som gjorde avtryck här hos oss under sin tid på jorden."

"Du glömmer aldrig det barn du förlorat, de är med dig för alltid, vart du än går och vad du än gör och din kärlek för dem dör aldrig", säger en pappa vars son dog som elvaåring.

När släpper man taget?

När är det dags att släppa taget och kan man någonsin göra det? Kommer jag någonsin att bli lycklig igen? Med tiden brukar stunderna när sorgen överväldigar dig med all kraft att komma mer sällan. Hur lång tid det tar varierar från person till person och under den här perioden kan du märka att du:

• Tänker tillbaka och gång på gång återupplever vad som har hänt och att du också fokuserar på vissa detaljer.
• Att du har ett konstant behov att prata om ditt barn och dina känslor.
• Att du har obesvarade frågor inom dig, som frågan om varför ditt barn måste dö. Det är svårt att acceptera att det inte finns några svar eftersom allt känns så orättvist.

En mamma vars dotter dog för fyra år sedan skriver:

"Vi har det bra, mycket bra till och med, hur det nu kan vara möjligt när inte vår dotter är hos oss. Jag kämpar med att acceptera att det är så, acceptera att vi faktiskt är lyckliga och har det bra. 

Det känns fel mot henne att vara så lycklig när hon inte får vara med, men å andra sidan skulle det ju kännas hemskt mot dem som är kvar här att inte uppskatta allt det vi fortfarande har.

Hela, hela tiden dyker det upp saker som gör att jag får bråka med mig själv för att hitta nya förhållningssätt och försöka att släppa taget om vårt döda barn på ett bra sätt utan att tappa bort henne."

I filmen berättar Sofie och Peter om sin sorg efter sonen Victor.