”Det var bara bebisar överallt”

De har alla något att fira. Daniella Cederskär Guerreiro avslutade sin sista cytostatikakur för en vecka sedan. Hon har haft leukemi. Adam Ekdahl och Sara Kadhum firar en månad var utan behandling, Adam mot lymfom. Sara har en kronisk hjärntumör som behandlas till och från, så har det varit sedan hon var fyra år gammal. Nu träffas de för första gången för att prata om sina erfarenheter av att bli sjuk på tröskeln till vuxenvärlden.

Hur var det att ligga på sjukhus?
Sara: I början var det jättejobbigt eftersom det hände så mycket. Jag låg inne länge och har opererats massor av gånger.

Adam: Jag tycker att det jobbigaste var att resa dit och tänka på att mina kompisar skulle spela match och att jag skulle missa saker i skolan.

Hur mådde ni av cytostatikan?

Daniella: I början ligger man bara och spyr. Kompisar ville komma och hälsa på och sa att de förstod hur det kändes. Men de förstår ingenting. Det går inte.

Adam: Man måste vara med om det.

Daniella: Och så var det skittråkigt att vara på barnavdelning. Bara bebisar överallt.

Sara: Det påverkade mig jättemycket, det var alltid yngre barn på lekterapin och i väntrummet.

Daniella: Jag tror att det inte är lika jobbigt för yngre, även när de mådde dåligt var de uppe och kunde skrika och skratta. Allt är anpassat för dem. Jag tror att man mår sämre när man inte kan tänka på annat.

Hur tänker ni kring att ni varit dödssjuka?

Sara: Jag hanterar det ganska bra nu, jag tycker mer synd om mina föräldrar.

Daniella: Man fattar innebörden bättre när man är äldre, redan från början. Det är jätteläskigt. Men det var så mycket nytt så jag hann inte tänka så mycket på döden.

Hur klarade ni det?

Daniella: Jag kunde prata med mina föräldrar men vi stressade upp varandra. Där tyckte jag sjuksköterskorna var bra.

Adam: När jag tappade håret tänkte jag att ingen skulle gilla mig längre. Och när de hörde att jag tänkte det så rakade de också av sig håret. Det blev som en rolig grej i stället.

Sara: Om jag hade rakat bort det hade det nog känts som om jag hade mer kontroll men jag väntade tills det föll av sig självt.

Daniella: Jag kände inte igen mig själv utan hår.

Hur skiljer ni er från era kompisar?

Adam: Jag satt och kollade på Instagram och någon skrev åh NEJ, inte måndag i morgon. Fett tråkigt. Och jag kände, hur kan ni tänka så? Min DRÖM var att kunna gå i skolan.

Sara: Jag märker att jag är mycket mognare än dem i min klass.

Daniella: Många av mina vänner säger att ”mitt hår är så fult idag, det ser ut som bajs” och så är jag där utan hår över huvud taget och säger ingenting. På en månad växte man upp.

Hur var det att bli beroende av sina föräldrar igen?

Adam: Jag hade nästan dåligt samvete, att det var mitt fel att de inte kunde vara på jobbet.

Daniella: Jag tappade jättemycket i vikt och kunde inte göra något själv så jag behövde dem hela tiden. Nu när jag mår bättre kan de inte släppa taget.

Hur rädda är ni för att bli sjuka igen?

Sara: Förut var jag väldigt rädd. Nu är jag ganska van och tar det som det kommer.

Daniella: Jag är ganska rädd, för det känns läskigt att vara utan cytostatika i två veckor. Det känns som att det kan komma tillbaka. Det känns som om läkarna inte har koll på mig längre.