”Hunden Livia förstår precis hur jag känner mig”
Mitt i cancerbehandlingen fick Elsa syn på något vitt och fluffigt. Det var sjukhushunden Livia, som kom att bli en ovärderlig vän. – Hon har fått mig att säga att jag kommer att klara det här.
Livias päls är fluffig. Och hon är ganska gosig. Glad mest hela tiden, och riktigt bra på att känna av stämningen – om det är läge att leka, mysa eller bara hålla sig vid sidan av.
Det tycker i alla fall trettonåriga Elsa Crona, som känner henne väl.
– Hon är som en kompis, som förstår precis hur man känner och liksom anpassar sig.
Första gången hon fick syn på labradoodlen Livia var en decemberdag 2015. Hon befann sig på Akademiska barnsjukhuset i Uppsala, i slutet av en drygt två månader lång behandling för sin hjärntumör. På väg från förmiddagens strålning passerade hon och mamma Ann-Catrin lekterapiavdelningen, när de skymtade något vitt och fluffigt i korridoren.
– Först blev jag förvånad. Får det verkligen vara hundar på sjukhuset? Men sen blev jag nyfiken och ville veta mer om henne, säger Elsa.
Och veta mer det fick hon. Att Livia är en sjukhushund till exempel, tränad för att vara bland barn i sjukhusmiljöer, upplärd att inte slicka någon. Att hon tvättas med specialschampo inför varje möte. Och inte minst – att hon är ett gosigt sällskap i samband med läkarbesöken.
Ändamålet med en hund som Livia, menar hennes hundförare tillika barnläkaren Ann Edner, är att få barnen att må bättre psykiskt.
– Hon kan öka tryggheten, minska oron och skänka den där ovillkorliga kärleken som bara en hund kan. Den ängslan som fanns när jag försa gången träffade Elsa och hennes familj är inte längre kvar på samma sätt, och där har Livia varit betydande.
Efter den första skymten har Elsa träffat Livia flera gånger.
– Ögonkontakten är det bästa. Och när jag fick klappa henne på ett läkarbesök kände jag mig mer avslappnad.
Varje möte har betytt massor.
– Jag har varit sjuk i åtta år, nästan hela mitt liv. En period fick jag cellgifter och då blev jag mobbad i skolan för att jag hade tappat håret. Jag mådde psykiskt dåligt. När jag träffade Livia sken jag upp. Axlarna sänktes. Det var som att träffa en psykolog – som gjorde mig pigg.
Livia har gjort skillnad för hela familjen, berättar mamma Ann-Catrin.
– När Elsa har varit deprimerad och ledsen och inga psykologer i världen har räckt till, så har Livia funnits där. Det har varit en oerhörd hjälp för oss. Ibland har det varit som om Livia har tagit över det tunga ok som vi föräldrar annars fått bära. Livia kanske inte kan trolla bort cancern, men hennes närvaro kan lyfta hela familjens självkänsla.
