”Jag var fruktansvärt rädd för frågan om döden”
Som många barncancerföräldrar pratade Noras föräldrar aldrig med henne om döden. – Vi stod med vår döende sjuåring och visste inte hur vi skulle göra. Vi vet fortfarande inte hur vi skulle ha gjort, säger Noras pappa Marcus Hermansson.
Noras pappa Marcus ropade hennes namn i ambulansen. Nora låg på hans bröst, medvetslös efter en hjärnblödning. Mamma Lena bad honom att inte ropa mer.
– Det märktes att vi drog henne tillbaka, säger hon.
Nora dog i deras armar, något dygn senare.
Hon hade drabbats av aggressiv njurcancer, som bildat dottertumörer i hjärnan. Nu, fem år senare, tänker de att de kanske borde ha pratat med henne om döden.
– Jag var så fruktansvärt rädd för den frågan, för jag visste inte vad jag skulle säga. Hon kanske bar på frågor, och det jag sliter med är: svek jag henne, säger Lena.
– Man kan se det som om Ivar ska göra något grymt läskigt, som att flyga själv, så hjälper man honom att förbereda sig. Man packar, följer med till flygplatsen och ombord på planet, man pratar. Vi är med i den processen. Men det här var en resa för Nora och vi var inte med på samma sätt, säger Marcus.
