Vi gläds i nuet

Viktiga träffar för mor- och farföräldrar ger kunskap och glädje i Mellansverige.

Den 4 juni arrangerade Mellansveriges Gävlegrupp för andra gången en lunchträff för mor- och farföräldrar. Träffen ägde rum på Furuvik Havskrog utanför Gävle, i syfte att erbjuda mor- och farföräldrar, en grupp som ofta hamnar lite i skymundan, möjligheten till erfarenhetsutbyten och gemenskap under enkla former – över en lunch.
Ann-Christin Wahlman är farmor till ett barncancerdrabbat barnbarn och den person som representerade Barncancerfonden Mellansverige på plats.

– Vi hade det väldigt trevligt, rapporterar Ann-Christin Wahlman. Vi pratade ibland nästan i mun på varandra. Och alla var nöjda när vi gick därifrån.

Att träffarna betyder mycket för de som medverkar, råder det ingen tvivel om.

– Jag tycker att det har varit bra att få träffa andra som varit med om liknande saker, även om barnbarnen har olika diagnoser, säger Ann-Christin. Behovet att få prata om det man varit med om är viktigt. Barnbarnen har varit i olika faser av behandlingen; någon är mitt i, någon har nyss avslutat sin behandling och någon har avslutat för flera år sedan. Alla har minnen av hur jobbigt det är eller har varit.

Ann-Christins barnbarn fick cancer 2016 och var då två år gammal. Beskedet var naturligtvis en chock, även för de runtomkring familjen. Som farmor är man närstående, men samtidigt kanske inte alltid en del av familjens vardag, vilket kan bli både komplicerat och innebära osäkerhet. Vilken roll kan mor- och farföräldrar ta i situationen?

– Att vara nära anhörig till ett allvarligt sjukt barn är fruktansvärt jobbigt, förklarar Ann-Christin. Från början en stor oro för hur det skulle gå för barnet, och bara se hur dåligt barnet mådde var jobbigt. Men det var även en oro för hur ens eget barn som förälder mådde. Hur skulle de t.ex. klara av ekonomin?

– Men jag började med att sätta mig in i behandlingen, fortsätter Ann-Christin. Jag hade behandlingsschemat uppsatt på kylskåpet för att hänga med i turerna.

Så hur kan man då stötta som drabbad mor- och farförälder? Alla familjer ser olika ut och har kanske inte samma förutsättningar, men finns det några allmänna råd? Hur kan man hjälpa till praktiskt? Hur gjorde Ann-Christin?

– Vi försökte stötta på olika sätt; bland annat genom att ta hand om storasyster på bästa sätt, för att hon skulle klara av det vardagliga. Jag hade också ynnesten att få sova några nätter på sjukhuset med barnet, för att avlasta, för det blev ju många inläggningar.

– Försök vara delaktig i behandlingen så mycket ni kan, så att ni vet vad som händer, det är mitt råd, säger Ann-Christin. Se till att ni också kan få vara med och prata med läkare någon gång och få ställa frågor. Försök avlasta föräldrarna. Även små saker kan göra skillnad. 

Mellansveriges verksamhet för mor- och farföräldrar fortsätter och nya träffas planeras.

– Behovet finns verkligen, och vi behöver få prata om det som hänt, avslutar Ann-Christin Wahlman.

– Resan har varit lång – en riktig bergochdalbana, och det känns inte som den är över än. Oron kommer ikapp så fort hon blir sjuk, även om det bara är en vanlig förkylning. Men vi gläds i nuet av att ha en glad och pigg tjej.