Handarbetet som gör skillnad

Stavby syförening är en av Mellansveriges mest trogna givare

STAVBY
Varannan tisdag samlas de för att handarbeta, fika och umgås.
Så har de gjort i ”alla år”, och resultatet går till välgörenhet.
Möt en av alla våra givare som verkar i det tysta, men som skapar storverk och gör skillnad.

Det är en av årets första riktigt varma och soliga vårdagar i maj. Klockan är ett, det är tisdag och jämn vecka. Detta betyder självklarheter i Stavby församling, Rasbo pastorat: Sammankomst för Stavby kyrkliga syförening. Församlingshemmet intill Stavby kyrka tas i besittning av en skara både arbets- och fikasugna medlemmar, och så har det gått till i decennier –  ja, så länge folket i bygden kan minnas faktiskt. Och fliten är det inget fel på. Under året produceras handarbeten av olika slag som sedan säljs på den årliga auktionen strax innan advent. Behållningen skänks till bland annat Barncancerfonden Mellansverige, och stödet har pågått kontinuerligt under många år. Hur engagemanget i Bancancerfonden uppkom minns man inte. Möjligen började allt redan 1970, då en fyraårig pojke från byn gick bort i leukemi. Sedan dess har det som bekant hänt mycket, och för Mellansveriges cancerdrabbade, har handarbetet i Stavby gjort skillnad.
Syföreningslivet utgör en stark tradition i Sverige och har anor ända tillbaka till mitten av 1800-talet. Syföreningen – oftast i relation till kyrkan, har länge fungerat som både en social och välgörenhetsbringande institution, och trots att syföreningarna ser ut att bli färre, är man positiv i Stavby.

– Syföreningarna blommade upp på 40-talet, efter kriget, men sedan kom tv:n och tog över, förklarar skämtsamt prästfrun och Stavby syförenings ordförande Ulla-Greta Ståhlberg. Men idag kommer ändå själva hantverket tillbaka med och mer. En ny rörelse av medvetenhet och intresse för konst och tradition växer fram, och det är jätteroligt.
– Har du hört talas om frivolitet? frågar Siw Wallin från Skoby, Alunda. Hon visar hur man genom en speciell tråd och knytteknik skapar mycket vackra spetsmönster – ett svårbemästrat hantverk som man kanske inte ser så ofta idag.

Siw Wallin fyller 90 år om två veckor. Hon har hela sitt liv, med undantag av ett enda år på annan ort, bott på samma plats och bor idag fortfarande kvar i föräldrahemmet i Skoby. Sedan barnsben har hon tillsammans med sin mor vävt och sytt till förmån för behövande. 1948 gifte hon sig, och då man som hemmafru på den tiden inte var bortskämd med fritidsaktiviteter, har handarbetet följt Siw under hela livet, något som hon är mycket stolt över.

– Jag mötte en gång, efter många år, min gamle söndagsskolelärare, berättar Siw. Och jag frågade då:

”Känner farbror Uno igen mig?”

Farbror Uno, som var en god och uppriktig man, lade huvudet på sned, log och svarade vänligt:

”Nej, det gör jag inte.”

”Men om jag säger att jag är från Skoby då”, försökte Siw.

”Ja, men då måste det ju vara fru Wallin!”, utbrast farbror Uno och fortsatte:

”Och då ska jag berätta för dig; att ovanför min säng, hänger en så vacker tavla som jag vann på auktion för 40 år sedan, och den har fru Wallin gjort.”    

– Då värmde det i hjärtat, avslutar Siw. Den här historien lever jag på länge.