Aina och Axel skrev in Barncancerfonden i sitt testamente

Syskonen Anette och Lars Bohlin berättar med värme om sin moster Aina och hennes make Axel.

− De var två fantastiska personer, godhjärtade och generösa. Det är tomt utan dem, säger Anette.

Eftersom paret aldrig fick några egna barn var det syskonbarnen som hjälpte till på slutet när det blev för tungt att handla och städa.

Att Aina och Axel hade mycket pengar märktes inte alls i deras livsstil.

− De unnade sig ingenting. De hade till exempel bara en bil under hela livet, en Volvo Amazon. Den körde de med tills de inte fick köra bil längre, säger Lars.

Det mesta av pengarna som paret lämnade efter sig hade Axel tjänat ihop genom sitt stora intresse för aktier. Han började investera redan på 1940-talet och var engagerad ända tills han gick bort, strax före sin 99-årsdag.

− De sista åren, när hans syn inte var så bra, fick jag alltid gå igenom börssidorna när jag kom och hälsade på. Om det hade gått upp blev det lite party där på hemmet. När man har 15 miljoner kan ju små procentenheter få stor effekt, säger Lars.

Han och Anette minns sina släktingar som omtänksamma och viljestarka. De berättar om raggsockarna som Aina stickade åt alla syskonbarnen till jul och om Axels nyfikenhet. I vissa kretsar gick han under smeknamnet ”Äppelkungen” eftersom han var så intresserad av olika äppelsorter.

− Han var lite äventyrlig av sig också, säger Lars och berättar om utflykten till OS i Helsingfors 1952.

För att ta sig dit cyklade Axel till Stockholm från Uppsala och tog färjan över. Resan gjorde han tillsammans med en av patienterna på Ulleråkers psykiatriska sjukhus där han jobbade som skötare.

Där på Ulleråker jobbade även Aina. Hon var köksbiträde och det var där paret träffades. De gifte sig 1952 och levde ett aktivt liv tillsammans med resor, skidsemestrar och somrar i stugan i gamla Uppsala.

− De levde väldigt hälsosamt. Under en period var de vegetarianer och åkte på hälsohem, säger Anette.

Hon beskriver det som att Aina och Axel levde ett gott men enkelt liv. De tog vara på allt och köpte inget onödigt.

− En gång glömde jag att ta med mig tygpåsen när jag var i affären och handlade åt dem.  Jag var riktigt orolig över hur jag skulle förklara det för dem, minns Lars med ett skratt.

Att paret hade en stor förmögenhet skulle ingen som såg dem utifrån kunnat ana men inom släkten var det känt.

− Alla visste om att de planerade att donera arvet till välgörenhet. Det har vi känt till ända sedan vi var barn. De ville dela med sig till människor som har det svårt och det tycker jag är stort, säger Anette.

Åtta olika ideella organisationer fick dela på arvet efter Aina och Axel. Barncancerfonden och lokalföreningen Mellansverige fick vardera 1,8 miljoner kronor.

Anette och Lars berättar att Aina och Axel båda var väldigt barnkära. Att de valde att testamentera till Barncancerfonden ser de därför som ganska naturligt.

− Cancer är en svår sjukdom och jag tror att de tyckte att det är särskilt hemskt när barn drabbas, säger Lars.

Aina och Axel dog båda två år 2018 med bara ett par månaders mellanrum. Aina var då 99 år och Axel 98. Med tanke på att de båda kom från enkla förhållanden får arvet de lämnade efter sig ses som en verklig bedrift. Aina hade sju syskon och när hennes pappa dog blev hennes mamma ensamstående med barnen. Axel växte upp på landsbygden och sökte sig till stan med hopp om ett bättre liv.

− Att gå bort med 15 miljoner på banken är inte dåligt för en vanlig bondgrabb, säger Lars.