Året utan Nina

Den 18 mars 2010. Nina Ojala, 18, är hemma i lägenheten vid havet i Bredsand.

Men inte för att umgås med brorsan Fredrik, se på film eller göra läxor. Hon är hemma för att dö.

Hennes tumör i hjärtat går inte att bota och att dö hemma är hennes vilja.

– Nina var trött på sjukhuset. Inte konstigt med tanke på att hon tillbringat så många dagar och nätter där det sista året, konstaterar Linda.

Det är ofattbart konstigt. För ett år sedan besökte Barn&Cancer Nina. Då satt hon vid köksbordet och fikade, med en kämpaglöd och livsvilja av sällan skådat slag. En ovanlig tumör satt i hennes hjärta och hon var skör. ”Dö, nä jag ska inte dö. Eller det ska jag ju förstås. Men ingen vet när och hur”, sa hon till mig då.

Men på natten den 18 mars gav Ninas kropp till sist upp. Linda och Ninas pojkvän Ludde var med henne hela tiden – de bytte av varandra och turades om att sitta med Nina i sängen.

– Hon vägrade att sova. Vi försökte på alla vis få henne att lägga sig men hon ville sitta. Vi höll om henne, klappade henne på kinderna och strök henne över håret.

Ninas andning haltade, hjärtat slog allt färre slag, hon svävade mellan sömn och luddig vakenhet. Lindas hjärta började också slå långsammare; hon tror att det slog i symbios med Ninas.

Linda förstod att stunden var där.

– ”Mamma, det här kommer att bli för jobbigt för dig. Vi kan åka till sjukhuset”, sa Nina. Men jag ville absolut inte det. Jag ringde efter en sköterska och strax därefter slutade Ninas hjärta att slå. Det går inte att beskriva vad jag tänkte. Hon tittade på mig med en blick så stark. Jag förstod att nu är det dags. Nu ska min flicka dö.

Inte ens ett år har passerat sedan den där natten. Vi sitter återigen vid köksbordet. Fredrik,

Ninas bror, är hemma från skolan i Torpshammar. Han har mognat. Lindas särbo Mikael sitter också här.

– Utan honom hade vi inte klarat oss. Mikael har varit ett stort, stort stöd.

Tänk att han gjort allt det här för oss. Han har inga egna barn men har tagit hand om Freddan och Nina som om de vore hans egna. Jag är så tacksam, säger Linda.

Mikael sväljer, blundar och tittar ner i bordet.

– Det har varit jobbigt, men vem skulle inte göra det? Nina var en fantastisk tjej. Jag saknar henne.

Ögonblicken efter det att Nina dog, Linda medger att det är konstigt att säga orden, var Lindas fokus att ringa till dem som behövde få veta. Ninas pappa, mor- och farföräldrar och Fredrik.

– Fast jag hade vetat att Nina skulle dö tänkte jag, äh, hon har ju klarat det förr. Därför blev det ändå en chock när mamma ringde på morgonen. Mikael hämtade mig och när jag kom hem fick jag panik över alla som var här. Jag ville inte gå runt och prata, och framför allt inte få frågor om hur jag mådde eller kände. Jag ville bara sitta med Nina.

Linda trodde att någon skulle hämta hennes flicka på en gång, men känner en stor tacksamhet över att det inte alls blev så. Hon fick i lugn och ro tvätta och göra i ordning Nina. De klädde henne i den studentklänning som hon skulle ha burit i juni, målade hennes naglar i en färgglad färg, satte på henne örhängen och tände ljus. Sedan bar de Nina till hennes rum och lade henne i sängen. När Fredrik kom hem på morgonen gick han direkt in till Nina och stängde dörren om sig.

– Det var fint att se henne. Det blev alldeles lugnt när jag kom in i rummet. Att sitta bredvid sin döda syster kanske många skulle uppleva som läskigt, men det var fint. Jag kände starkt att det inte var Nina, utan bara ett skal. Jag vet att hon är en ängel nu, säger Fredrik och tillägger:

– Men det är klart att jag helst hade velat ha henne kvar. Jag älskar min syster och saknar henne varje dag. Främst skratten och att vi mobbade mamma. Men också att hon gav mig råd om hur jag skulle ha mitt hår och vilka kläder som passar med vad. Nu blir allt knasigt när jag ska klä mig.

Fredrik spricker upp i ett leende.

– Hennes personlighet var något extra. Den energin saknar jag!

Sorgearbetet har pågått länge. Ända sedan beskedet om cancern i hennes hjärta har hopp och förtvivlan gått sida vid sida.

– Att vi fick veta att Nina skulle dö några månader innan det hände gjorde det kanske lite lättare. Men kan man någonsin förbereda sig på att ens barn ska dö? Jag tror inte det.

Tiden efter Ninas död var ganska rörig. Begravning, student och en semester till Turkiet under sommaren.

"– ´Åka utomlands och roa sig när Nina är död´… Vi fick höra mycket sådant. Men det här året har varit tufft, så vi behövde komma bort och rå om varandra en tid"

Dessutom skulle familjen rensa bland Ninas saker; en kusin fick hennes himmelssäng. Andra saker lade familjen ner i hennes kista.

– Begravningen var fin, men det var märkligt att bära ut kistan med Ninas kropp. Overkligt, säger Fredrik.

När begravningen var över i april kändes det som att den riktiga sorgen kunde få breda ut sig. Linda gick på dans.

– Min hjärna var helt tom. Det enda jag ville, var att höra musik och röra på mig. Men jag fick många fördömanden.

En bekant kom fram till mig och skakade på huvudet: ”Hur kan du gå ut och dansa? Din dotter dog för tre veckor sedan”. Jag kunde inte svara. Vem vet förutom jag vad som är bäst för mig?

Vem bestämmer hur jag ska sörja? Jag vet att Nina log i sin himmel. Hon vill att mamma ska vara glad och hon vet att jag älskar att dansa.

Fredrik fortsätter:

– Jag minns inte riktigt hur det var den där tiden. Men jag tror att jag grät mycket. Jag har knappt varit till graven. Jag träffar Nina här; jag känner hennes närvaro. Jag har också varit ute mycket, det vet jag att Nina skulle tycka om. Hon vill inte att vi ska gräva ner oss och ge upp.

Studenten var på många vis den värsta av dagar för familjen. Ninas mössa ligger kvar i en ask i bokhyllan, bredvid hennes smycken, parfym och älskade röda Converse.

– Det gjorde ont att vara med på skolan, att se hennes vänner och ta emot Ninas betyg när hon inte fick vara med. Det kändes orättvist, men vi försökte glädja oss med de andra, säger Linda.

Familjen bestämde sig för att åka till Turkiet. En bekant startade en insamling på Facebook för att resan skulle kunna bli verklighet. Andra hade åsikter.

– ”Åka utomlands och roa sig när Nina är död”… Vi fick höra mycket sådant. Men det här året har varit tufft, så vi behövde komma bort och rå om varandra en tid. Det var skönt.

Fredriks sorg har kommit och gått. Han medger att han ibland har svårt för att prata, i alla fall med mamma, och att han ofta funderar på döden.

– Vad som händer när vi dör, var vi hamnar och om vi kan känna av dem som är döda. Jag är helt säker på att jag har känt Nina här. Det känns bra och roligt. Men jag funderar också på min egen död.

Fredrik berättar att han för några dagar sedan fick en sådan smärta över bröstet och lungorna att han tänkte att han också hade drabbats av en tumör i hjärtat. Linda skjutsade honom till akuten. Där gjordes undersökningar och Fredrik fick se att hjärtat var starkt och friskt.

– Jag tror att det är sorgen som sitter där, säger han och kikar på oss. Det är inte konstigt, för någonstans sitter den väl.

Linda säger att hon mår rätt bra i dag, hon känner glädje och kan skratta, men ibland hoppar hon ner i det mörka hålet. Att börja arbeta har varit den bästa terapin.

– Det var värst i oktober. Då rasade jag fullständigt. I dag är det bättre, men jag saknar Nina. Allt hon var, hennes personlighet och styrka, skrattet och att höra Freddan och Nina prata tillsammans. Det får jag aldrig höra igen.

Hon berättar om alla hjärtans dag i år. Linda skulle besöka graven, ställa dit en hjärtformad lykta och tända ett ljus.

Men graven och stenen var täckt av enorma snömassor.

– Jag började skotta med händerna, grät, skottade, grät och skottade. Till sist gav jag upp och ställde ljuset på snön. När jag kom till jobbet såg jag för jäklig ut. Min chef gav mig en kram och sa ”Linda, sätt dig i personalrummet och drick något varmt. Kom ut när du orkar.” Det betydde mycket.

Fredrik visar oss sitt rum, där Nina bodde innan.

– Det är konstigt, det är det, att hon inte är kvar. Jag undrar hur jag minns henne när jag är fyrtio. Kommer jag att berätta om henne för mina barn? Jo, det ska jag. Jag ska berätta hur cool hon var och att hon aldrig gav upp.