Bästa vänner - tack vare barncancern
De möttes på Maxa livets inspirations- och motivationskurs i Malmö – och klickade direkt. Att prata med någon som har gått igenom samma sak är ovärderligt, menar barncanceröverlevarna Cassandra och Royana.
Tio år har gått sedan Cassandra, 25, var färdigbehandlad för sin
hjärntumör.
– Men jag är inte friskförklarad. Jag var först i Nordeuropa med att prova på en ny behandling i Belgien och jag var en av få som överlevde, berättar Cassandra.
Hon lider av sena komplikationer efter sjukdomen: hjärntrötthet, syn- och hörselbortfall, koncentrationssvårigheter och minnesproblem. Hon har peruk eftersom medicinen mot krampanfall gör att hon tappar hår. Fertiliteten påverkas också av behandlingen. I förhoppningen om att kunna få barn i framtiden har Cassandra under dagen varit på en klinik där hon har frusit ner sina ägg.
– Min dröm är att skaffa radhus och barn och Volvo V70 som alla andra. Köpa en friggebod där det inte finns någon civilisation och kanske plugga, säger Cassandra.
Det ger nya perspektiv att överleva cancer. Något även vännen Royana, 27, vet. Vid två års ålder drabbades hon av leukemi (ALL). Även Royana lider av sena komplikationer efter sin sjukdom. Cassandra och Royana fann varandra förra sommaren genom Maxa livet-programmet.
– Vi hade en själslig gemenskap direkt, första gången vi träffades, vi klickade bara, säger Royana.
Även om Royana var två när hon behandlades och Cassandra tonåring minns båda nålsticken, illamåendet, droppställningen och känslan av att vara annorlunda. Det ger en samhörighet.
– Vi kan prata om allt och bekänna saker för varandra. Jag vågar erkänna att jag har hjärntrötthet och det är helt okej, säger Cassandra.
– Man kan relatera till det som den andre varit med om, säger Royana.
– Och man har mer förståelse för att man är annorlunda, man känner att man passar in ändå, fyller Cassandra i.
Den tuffa behandlingstiden förändrade Cassandra på djupet.
– Jag vägde bara 40 kilo och fick gå om två år i skolan. Jag var tvungen att bli kaxig när jag blev mobbad. Min hårda yta blev mitt självförsvar, förklarar Cassandra.
Hon jobbar fortfarande på att slipa bort hårdheten, men säger att hon med sina erfarenheter har svårt att tycka synd om människor som gnäller över en leverfläck eller en förkylning. Cassandra blev utåtagerande och aggressiv, Royana gömde i stället sina känslor.
– Jag har inte visat hur sårad jag har blivit av andras kommentarer. Jag har skämtat bort mycket, i stället för att blotta att jag mår dåligt. Nu har jag blivit bättre på att visa vem jag är, säger Royana. Vänskapen med Cassandra hjälper och motiverar
henne.
