Behandlingen rår inte på Villes energi

Mamma Pernilla Salomonsson och pappa Jens Larssen rör inte en min från soffan. Handbollsmatchen på övervåningen i det lilla radhuset i Partille är sanktionerad på alla sätt. Dunsarna och de glada skriken är en del av vardagsljuden.

– Vi är en aktiv familj och vi har alltid tillåtit barnen att klättra, åka kana och spela boll inomhus, säger Pernilla Salomonsson.

Kanske var det därför som Villes sjukdom upptäcktes på ett tidigt stadium. I mars förra året noterade hans pappa att sonen inte hängde med lika bra på fotbollsplanen. Sjuåringen brukade vara bland de bästa i laget, nu var hans kamrater lite snabbare på bollen. Samtidigt klagade han på att han hade ont i ena höften.

Jens tog med sig Ville till vårdcentralen vid tre tillfällen.

– Där menade läkaren att vi inte behövde oroa oss, det fanns inget som tydde på att det var något farligt. Men jag visste inombords att något var fel. Tredje gången vi var där drog jag därför en lögn om att skolan hade hört av sig om att Villes allmäntillstånd hade försämrats, berättar Jens Larssen.

Eftersom Jens är frilansande webbredaktör för ett klättermagasin jobbar han vanligtvis hemma och tar ett stort ansvar för barnens rutiner. Därför var det också han som svarade i telefonen när läkaren ringde tillbaka. Analysen av blodprovet var klar och Ville var omedelbart kallad till onkologen på Östra sjukhuset i Göteborg.

– När jag hämtade Ville i skolans matsal hade jag fortfarande inte berättat något för Pernilla. Det var först när de skulle ta nya prover från ryggmärgen som jag verkligen insåg vad det handlade om, säger Jens.

Han ringde samtalet till sin ovetande fru som var på sitt jobb som lärare i Lerum. Pernilla berättar att hon först hade svårt att ta in informationen.

– När läkaren förklarade att Ville hade diagnosen akut lymfatisk leukemi, ALL, tänkte jag ändå att det inte kunde vara cancer. Det var så overkligt och jag fattade inte vad sjukdomen innebar.

Ganska snart fick familjen beskedet att prognosen för att Ville skulle tillfriskna var väldigt bra. De kunde släppa skräcken över att det inte skulle gå vägen. Fortfarande väntade dock två och ett halvt års behandling – med allt vad det innebär.

”Ville tog de längsta trestegshopp fysioterapeuten hade sett. Några timmar senare lekte han parkour i entrén på sjukhuset.”

– Vi hade kontakt med en fysioterapeut som betonade hur viktigt det var att Ville höll sig fysiskt aktiv. Att många barn periodvis tvingas sitta i rullstol eftersom de blir stela och orörliga av medicinerna, berättar Jens.

Han återkommer gärna till tidpunkten när Ville hade fått sin port inopererad och sin första dos av cytostatika. Han skulle ta sina första steg på sjukhusgolvet under uppsyn av fysioterapeuten. Den lilla patienten missuppfattade uppdraget och trodde att det var en tävling.

– Ville tog de längsta trestegshopp fysioterapeuten hade sett. Några timmar senare lekte han parkour på skeppet i entrén på Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus, minns Jens.

Såväl läkarna som familjen är förundrade över Villes energi. Även när han har varit som mest påverkad av behandlingen har han aldrig varit helt inaktiv. När orken inte har räckt till för att spela handboll med kompisarna har han cyklat eller lekt inte-nudda-mark i skogen.

Några bakslag har det varit på vägen, då Ville har haft feber och drabbats av minnesförlust. Men i övrigt har han knappt varit stilla en sekund. I dagsläget tränar han nog tio timmar i veckan, uppskattar pappa Jens.

– Några månader in i behandlingen körde han på som vanligt. Med handboll, fotboll, klättring, parkour och skolidrott. Plus att han har börjat åka skridskor och boxas, säger Jens.

Familjen är väl medveten om vilken tur i oturen de har haft. De vet att Villes situation är smått unik. Ändå hoppas de att deras berättelse kan ingjuta hopp hos andra föräldrar. Genom att hitta små utmaningar i vardagen har de lyckats skapa en upplevelse av att Villes utveckling alltid går i en positiv riktning.

Oavsett utgångsläge är det nämligen en oslagbar känsla att bli lite bättre på något för varje dag, menar Jens.

– Vi har alltid peppat och utmanat barnens fysiska förmågor, vilket vi har fortsatt med även efter diagnosen. Det finns ständigt nya lekar man kan hitta på.

Bakom radhuslängorna i Lexby ligger ett naturområde med klätterberg. Här har Jens och barnen skapat en 300 meter lång hinderbana för lek. Ville hoppar på stenar och trädrötter för att inte komma i kontakt med den blöta marken. På sin pappas uppmaning klättrar han vigt upp i ett träd. Fast han är lite otålig.

Storebror Olle har redan stuckit ner till fotbollsplanen för att spela en stund med sina kompisar i mörkret. Och Ville vill också vara där.

– När jag får ont känns det mest i benet. I dag har det varit lite sämre än annars, konstaterar han.

Sedan är han borta i ett huj. På fotbollsplanen har han bara ögon för bollen och han har tagit av sig jackan i kylan. Hunden Pepsi gläfser i Pernillas koppel och tittar längtansfullt på pojkarnas lek.

– Vi köpte hunden när Ville blev sjuk, vilket var ett väldigt bra beslut. Vår livsstil går egentligen inte ihop med att ha hund men Pepsi har betytt mycket för Ville. Han är en tröst när barnen är ledsna men också en bra lekkamrat, säger Pernilla.

Fortfarande har Ville två år kvar av sin behandling men föräldrarna är numera trygga i förvissningen om att allt ska gå bra. De hoppas kunna leva samma aktiva liv som de är vana vid. Läkarna har också precis gett klartecken för att familjen ska kunna åka iväg till norra Italien, precis som den gjorde förra året.

Under långa perioder är Dolomiterna Jens arbetsplats och han brukar ta med sig Pernilla och barnen utomlands. Veckorna innan Ville blev sjuk hade de just tillbringat tio veckor i Alperna. Då åkte Ville skidor flera timmar varje dag.

– Meningen är att vi ska följa samma upplägg i mars och vi räknar med att det ska gå bra. Min egen försvarsmekanism är att alltid leva i nuet, säger Pernilla.