Caterinas ekonomi rasade efter sonens död

Familjen Nilsson äter inte vid köksbordet längre, utan spridda över vardagsrummet.

Samlas de blir det för tydligt att någon saknas.

Treårige Axel gick bort hemma i lägenheten, fyra månader efter att han fått diagnosen hjärntumör.

– Jag var alltid med Axel. Det var som en graviditet som funkar tvärtom. När man väntar ett barn förbereder man sig för livet, för mig var det precis det motsatta. Jag blev lite som en kattmamma. Jag åt med honom och sov med honom. Jag var alltid bredvid honom. Det var som en enda kropp för han hade ingen, ingen kropp alls.

Katten Tim hoppar upp på bordet. Han kom till familjen efter Axels död. Axel hade en vit mjukdjurskatt i famnen på slutet. Tim blev storebror Arons.

– Vi köpte den vita katten för att Axel älskade katter och på slutet var han bara en liten katt. Kroppen var så dålig. Han tappade rörelseförmågan i benen, ena armen och så andra armen. Sen kunde han inte öppna ögonen. Kroppen hade lämnat honom.

I januari 2014 började Axel må dåligt. De sökte läkare för hans många infektioner, för den dåliga balansen som gjorde att han föll. Förskolan ringde Caterina, personalen var orolig. Läkarna hittade inget. Det blev juni innan diagnosen kunde ställas.

Caterinas pappa kom från Italien för att hjälpa till. Hennes man Tord klarade av att fortsätta att jobba hemifrån under Axels sjukdom, och efter hans bortgång återvände han ganska snart till jobbet igen.

– Min man är jätteledsen men han har orkat jobba. Han har ett jobb med mycket ansvar. Han kan, jag kan inte. Jag kan inte planera mitt vardagsliv. Jag är lärare, jag måste vara aktiv och social.

På sjukhuset skötte kuratorn kontakten med Försäkringskassan. Hemma igen skulle Caterina ta över. Hon fick frågor om hur länge hon beräknades vara sjukskriven. Hon orkade inte. Psykologen avrådde från att låta sjukskrivningen upphöra.

– Jag slutade ändå att vara sjukskriven. Inte för att jag mådde bra och kunde jobba, utan för att jag hade råd och möjlighet att göra det. Jag ville aldrig mer prata med dem.

Hon klarade sig ekonomiskt med hjälp av sin man och sina föräldrar.

– Men om man är ensam, hur klarar man sig?

Caterina har pluggat på deltid sedan hon kom till Sverige från Italien för snart tio år sedan, för att komplettera sin italienska lärarutbildning och få svensk behörighet. Nu jobbar hon två förmiddagar i veckan som lärare i italienska för vuxna.

– Krisen kan omöjligt vara en månad, två månader. Aron behöver min närvaro, han är bara sju år, han har också upplevt så mycket dåligt så tidigt. Han var här när hans lillebror dog. Man kommer inte ut från en barncanceravdelning och allt är som vanligt, efter så många månader och så många dåliga erfarenheter. Livet är inte normalt igen, jag ser en skillnad mellan honom och andra pojkar.

Precis efter Axels behandling hyrde familjen en husbil. De for till katolska vallfärdsorten Lourdes i Frankrike och de hälsade på Caterinas föräldrar i Pisa. Och familjen besökte Disneyland i Paris eftersom Axel älskade Musse Pigg.

Fotografierna visar en trött och kortisonsvullen pojke i vagn, storebror hela tiden i närheten. Kind-mot-kind.

Axel hade behandlats intensivt med strålning varje morgon och cytostatika på kvällen.

När det bara var dagar kvar åkte Caterina hem med Axel, med stöd av ASIH (avancerad sjukvård i hemmet).

– De hade lite bråttom att skicka hem oss och jag var jätteorolig. Han hade kateter och hade ont och jag var jätterädd. Men jag saknade Aron.

Det blev fem dagar.

– Det fanns ingen natt, ingen dag. Han hade jätteont. Sista dagarna tog han morfin och metadon var fjärde timme. Hemsjukvården hade nycklar, det var öppet hus. Han sov i vårt rum på natten och på dagen sov han på en madrass.

Under Axels sista dag i livet var lägenheten full med folk. Den katolska prästen, sjuksköterskan och en vän till familjen som tog med sina katter. Caterinas bror och hans flickvän från Italien.

– De var en så söt period. Det var kanske de bästa dagarna. Jag har hittat en kärlek utan gräns, utan plan. Du är här, jag är här, vi är tillsammans. Det var en så stark kärlek som jag aldrig känt.

På en hylla i köket står en blå glasstaty med vingar. Den fick familjen av sjuksköterskan som vårdade Axel hemma när han gick bort. Går man närmare ser man kattöronen.