”Det här är början på en läkeprocess”

Det är söndag förmiddag och Maxa livets kurs ”Discovery” går mot sitt slut. Ett femtontal deltagare från hela Sverige, alla överlevare av barncancer, har rest till Malmö över helgen för att träffas och delta i en motivationskurs ledd av livscoachen Tommy Davidovic.

– Om man känner sig som ett offer, vilka känslor kommer upp då? frågar Tommy deltagarna.

– Bitterhet, svarar någon.

– Rädsla, säger en annan.

Marie Lundeborg räcker upp handen.

– Det är bekvämt att ta på sig en offerkofta. Då slipper man ta ansvar för det som händer framåt, svarar hon.

– Exakt! svarar Tommy Davidovic och börjar tala om skillnaden mellan att ta ansvar för det som har hänt en – vilket ibland kan vara omöjligt – och att ta räkenskap för hur man kan gå vidare när det jobbiga väl hänt. Han ber deltagarna att dela upp sig i grupper om två och två för att göra en övning.

– Berätta en sann historia för den andre, något som på riktigt har hänt i ditt liv. Men du ska göra det på två olika vis. I den ena versionen är du ett offer och i den andra tar du räkenskap för det som har hänt.  

Kursen ”Discovery” ges för fjärde gången sedan i höstas och Tommy Davidovic lett kursen sedan start.

– Det handlar mycket om ”lådan” som vi sätter på oss själva. Jag vill att deltagarna ska se på sig själva utifrån, berättar han i pausen.

Alla har ett val hur man ser på saker som har hänt och händer en. Det går att bli mer delaktig och se livet så enkelt som möjligt. Att älta och se livet i svart hjälper inte.

– Många känner att de är utsatta, vilsna. Men då måste man prata igenom det och komma fram till vad man kan göra med sitt liv.

Tommy Davidovic beskriver sitt uppdrag som att han både ska utmana och peppa deltagarna. När kursen är slut hoppas han att deltagarna tar med sig en känsla av att de är mer kraftfulla än de tror.

– De flesta begriper inte hur bra de är. Nästan alla lider av låg självkänsla och därför behöver de jobba på den. Självkänslan bestämmer hur du hanterar motgångar och kritik.

I höst väntar en uppföljningskurs till helgens övningar. Tommy uppskattar möjligheten att jobba långsiktigt.

– Ja, för det räcker inte med två samtal. Det krävs tålamod för förändring och det är alltid spännande att följa grupper och processer, säger Tommy.

Marie Lundeborg har rest från Linköping för att vara med.

– Jag var tio år när jag fick leukemi. Jag vårdades i Lund men där fanns inte särskilt många barn i min ålder. Dessutom hade vi inte riktigt ork att knyta några nya kontakter. Min leukemiform, AML, akut myeloisk leukemi, drabbar främst vuxna, berättar hon.

Efter ett års behandling var hon färdigbehandlad. Men känslan av att ha varit med om något annorlunda satt i.

– Jag ville inte att cancern skulle vara min identitet utåt, så i stället vände jag allt inåt.

Av en slump såg hon i höstas en annons på Facebook för Maxa livet och motivationskursen, och kände att den ”talade till henne”.

– Jag har aldrig förnekat att jag har haft cancer men jag har försökt att lägga det åt sidan. Fast det har varit svårt. Till exempel har jag bara varit gravid en gång och fått ett barn, fast jag hade velat ha fler barn. Och det beror på behandlingen jag gick igenom som barn.

Hon beskriver det som att hon har lagt alla jobbiga tankar i en ryggsäck som hon har burit på fram tills nu. Den här helgen började hon plocka upp saker – i samtal med de andra deltagarna.

– Det är underbart att få prata med andra som har varit med om precis samma sak. Det är inte så att jag gråter men jag inser nu att detta har påverkat mig under hela tiden. Den här helgen är början på en läkeprocess.

Mitt i allt kan hon också känna tacksamhet. Hon mår bra, är stark och frisk. Hon tränar och jobbar heltid.

– Några av dem jag har träffat här är mycket mer märkta av cancern än jag. Det är ju först nu man pratar om sena komplikationer. Vissa orkar inte arbeta. Det ger mig perspektiv.

Rädslan kan komma över henne fortfarande. Eller ”hälsoångest”, som Marie säger i stället för att kalla det hypokondri. Därför går hon fortfarande på kontroller trots att sjukvården inte kallar henne längre.

– När jag var yngre tänkte jag att jag var skyddad, jag hade redan gått min match. Sedan insåg jag att det inte var någon garanti. Jag har alltid ett visst katastroftänk. Men kanske är det bara en fyrtioårskris, säger hon och skrattar.

Vad tar du med dig hem från kursen?

– Mötena med människor som vet exakt vad jag har gått igenom. Det var så lätt att knyta an. I början var jag skeptisk. Måste vi gilla varandra för att vi haft cancer? Men vi gör ju faktiskt det! Jag uppskattar också Tommys raka sätt. Han har fått oss att inse att man väljer sin egen inställning till det som har hänt.

Uppföljningskursen i höst kommer hon helt säkert att anmäla sig till.

Men först ska Marie ringa sina föräldrar.

– De väntar spänt på mitt samtal. De är så nyfikna på hur det har varit.